Enas behov av federationsinfrastrukturen

• Enkelhet och kostnadseffektivitet
  Infrastrukturens komplexitet ska hanteras centralt så att det blir enkelt för federationsmedlemmar att ansluta.
  Det innebär: 

  • stöd för smidig registrering av nycklar,

  • distribuerad anslutning och

  • möjlighet till delegerad självadministration.

• Samordning av tillitsskapande krav

  • Konsoliderade säkerhetskrav och gemensamma tillitsskapande krav ska förmedlas till alla parter.

  • Förmågan att hantera och sprida tillitsinformation på ett distribuerat sätt är avgörande,

  • liksom att kunna tilldela och verifiera tillitsmärken.

• Återanvändning av befintliga investeringar

  • Infrastrukturen ska kunna samverka med redan etablerade lösningar – legitimeringstjänster, attributkällor och befintliga federationer

  • och stödja efterlevnadskontroller utan att duplicera kostnader eller processer.

• Robusthet och säkerhet

  • Federationsinfrastrukturen måste vara tålig, med redundans,

  • stöd för alternativa kommunikationsnät (t.ex. SGSI) och 

  • kontinuerliga kontroller av efterlevnad och säkerhet.

• Skalbarhet och flexibilitet

  • Nya aktörer ska kunna anslutas enkelt, och både infrastrukturen och de tekniska komponenterna för IAM måste kunna växa. 

  • Det ska även vara möjligt att etablera nya samverkanskontexter över tid utan att påverka redan anslutna aktörer.

Styrning och policyhantering - två nivåer

För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just federationskontext förvaltas av myndigheter eftersom de kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?

En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka federationskontext som accepteras och får ”anslutas " federationsinfrastrukturen. Även om flera aktörer driver olika federationskontext kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.

Frågan vi behöver diskutera är alltså: var bör gränsdragningen gå mellan offentlig styrning och mångfalden av andra aktörer, för att både tillit, robusthet och utvecklingsmöjligheter ska kunna säkerställas över tid?

Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)

Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext måste följa för att vara en del av den nationella federationsinfrastrukturen.

Syftet är att säkerställa styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen används för att skapa interoperabilitet mellan federationskontext.

Omfattar t.ex.:

• Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer

• Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används, och vilka protokoll som kan användas)

• Regler för hur federationskontext får etableras och anslutas

• Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering

• Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas

Motsvarar alltså den "yttre styrningen" – den nationella ramen.

Policy för ett federationskontext (Federationsoperatörernas ansvar)

Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext.

Syftet är att säkerställa att aktörerna inom just den federationen följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för den aktuella federationen.

Omfattar t.ex.:

• Vilken metadata ska publiceras och valideras

• Vilka tillitsmärken som accepteras inom ett federationskontext.

• Eventuella utökningar av nationella regelverk

Motsvarar alltså den "inre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.

Anslutning till federationsinfrastrukturen och till federationskontext

Ena federationsinfrastruktur är uppbyggd för att skilja mellan hur aktörer ansluter tekniskt till infrastrukturen och på vilka villkor de samverkar inom olika tillitsdomäner. Själva federationsinfrastrukturen utgör den tekniska grunden som gör det möjligt för aktörer att ansluta sina komponenter, publicera metadata och bli verifierbara i ett gemensamt nätverk. Den beskriver vem som vill samverka och på vilket sätt aktörernas komponenter kan hittas, verifieras och användas.

Federationskontexterna utgör grunden där villkoren för samverkan definieras. Varje federationskontext utgår från vilka krav, tillitsnivåer och regelverk som gäller för deltagande aktörer – inte från vilken typ av samverkan som sker. Det gör att flera olika typer av digital samverkan kan ske inom samma tekniska grund, men möjlighet till ytterligare tillitskapande strukturer. Ett federationskontext kan detaljeras ytterligare genom införandet av ett eller flera samverkanskontexter. Samverkanskontexter beskriver mer specifika verksamhetsmässiga eller tematiska ramar för informationsutbyte mellan aktörer, till exempel inom ett visst område eller en särskild tillämpning. På så sätt kan federationsinfrastrukturen stödja både övergripande styrning av till och finmaskig anpassning för olika typer av digital samverkan

När en organisation blir federationsmedlem ansluter den sig till den gemensamma federationsinfrastrukturen via en Anslutningsoperatör.
Detta innebär att organisationens tekniska komponenter (t.ex. legitimeringstjänster, auktorisationstjänster, API:er eller e-tjänster) registreras och publiceras i infrastrukturen på ett standardiserat sätt med signerad metadata och tillhörande tillitsinformation.

Syftet med denna anslutning är att:

• ge komponenterna en teknisk identitet inom infrastrukturen,

• säkerställa att deras metadata kan hittas, verifieras och användas av andra aktörer,

• skapa grundläggande teknisk tillit genom kryptografisk validering mot en tillitsankartjänst.

Anslutningen till infrastrukturen är alltså teknisk och strukturell – den placerar aktören i nätverket och gör den sökbar, men säger ännu inget om vilken typ av samverkan eller vilka tillitskrav som gäller

Ett federationskontext representerar en särskild tillitsdomän kopplad till en Tillitsankartjänst.
Här definieras vilka tillitsmodeller, regelverk och tillitsmärken som gäller för de aktörer som ska samverka inom just det kontextet.

För att en ansluten aktör ska kunna delta i digital samverkan inom ett visst kontext krävs att:

• den anslutande operatören är kopplad till det aktuella tillitsankaret,

• aktören uppfyller de tillitsskapande krav som gäller för kontextet (t.ex. via tillitsmärken),

• tillitskedjan för komponenten kan valideras upp till det tillitsankare som gäller för kontextet.

På så sätt kan samma tekniska anslutning till infrastrukturen användas i flera federationskontexter – men tilliten och regelverken verifieras separat i varje kontext.

Anslutningsoperatören utgör länken mellan den tekniska federationsinfrastrukturen och de olika federationskontexterna.
Operatören:

• ansluter och administrerar sina medlemmars komponenter till infrastrukturen,

• publicerar deras metadata,

• kopplar anslutningen till ett eller flera federationskontexter,

Genom denna roll kan operatören även stödja interoperabilitet mellan olika tillitsankartjänster och kontexter, genom att samordna hur metadata publiceras och hur valideringstjänster används.

För att helheten ska fungera krävs att interoperabilitet bevaras både inom den tekniska federationsinfrastrukturen och mellan olika federationskontexter.

1. Gemensam teknisk grund
   Alla tillitsankartjänster och anslutningsoperatörer använder samma tekniska federation – samma metadataformat, signeringsstandarder och mekanismer för tillitskedjor.
   Det gör att metadata från olika federationskontexter kan läsas, verifieras och förstås på samma sätt, oavsett vilket tillitsankare som ligger till grund.

2. Delade operatörer och gemensamma verktyg
   En anslutningsoperatör kan vara kopplad till flera tillitsankartjänster och därmed agera bro mellan kontexter.
   Genom att publicera metadata i enlighet med gemensam profilering kan samma komponent (t.ex. en legitimeringstjänst) användas inom flera federationskontexter utan dubbelregistrering.

3. Tillitsmärken som bärande princip för interoperabilitet
   Eftersom tillitsmärken beskriver uppfyllda tillitsskapande krav på ett standardiserat sätt kan de erkännas över flera federationskontexter.
   En aktör som redan är granskad och tilldelad ett tillitsmärke inom ett kontext behöver därför inte genomgå ny granskning för samma krav i ett annat kontext.

4. Övergripande styrning genom ledningsaktören
   Ledningsaktören ansvarar för att regelverket för infrastrukturen anger vilka tekniska specifikationer och gemensamma tillitsramar som måste följas för att en federationskontext ska kunna anslutas.
   På så sätt kan olika tillitsankartjänster och federationskontexter samexistera – men alltid inom en gemensam och verifierbar teknisk ram.

Att ansluta till federationsinfrastrukturen ger teknisk synlighet och verifierbarhet, medan anslutning till ett federationskontext ger tillgång till en tillitsdomän med särskilda krav.
Genom den gemensamma tekniska infrastrukturen, standardiserade tillitsmärken och samordnade operatörstjänster bevaras interoperabiliteten mellan kontexter – vilket gör att aktörer kan samverka digitalt över organisations- och sektorsgränser utan att tilliten förloras eller måste byggas om.

Rekommendation för Enas federationsinfrastruktur

Den nationella federationsinfrastrukturen etableras som en koordinerad struktur med flera federationskontexter, i enlighet med OIDF-modellen IIMAR (Interlinked Intermediates with Multi-Anchor Resolution).

Modellen utgår från att flera tillitsankartjänster (Trust Anchors) kan samexistera och samverka inom en gemensam nationell styrningsram. Varje tillitsankartjänst ansvarar för ett eget federationskontext, där de tekniska specifikationerna, tillitskraven och styrningen anpassas till respektive behov, men där interoperabiliteten mellan kontexterna säkerställs genom gemensamma anslutningstjänster, format och tillitsramar.

1. Flera federationskontexter under gemensam styrning
   Den svenska federationsinfrastrukturen ska från början omfatta minst två federationskontexter:
   – Federationskontext för svensk e-legitimering med fokus på identitetsintyg, certifiering och säkerhetsnivåer enligt eIDAS och nationella krav.
   – Federationskontext för behörighetshantering med fokus på förmedling av behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.
   De båda kontexterna utgår från olika tillitsstrukturer men verkar inom samma federationsinfrastruktur, delar gemensamma tjänster såsom anslutnings- och verifieringstjänster, och följer samma övergripande regelverk.

2. Etablering av nya federationskontexter vid behov av särskild teknisk samverkan
   Nya tillitsankartjänster kan införas när tekniska behov uppstår som inte kan eller bör lösas inom det befintliga federationskontextet, till exempel olika protokoll, tillitsnivåer, krypteringsmetoder eller integrationsmodeller.
   Ett tydligt exempel är ett federationskontext för behörighetshantering, där tillitsstrukturen och de tekniska mekanismerna skiljer sig från e-legitimering men där interoperabilitet mellan kontexterna fortfarande krävs.
   Varje ny tillitsankartjänst fungerar då som en självständig Trust Anchor enligt OIDF-specifikationen, men verkar inom Ena:s gemensamma styrningsram och följer gemensamma tillitsskapande krav.

3. IIMAR som modell för samordnad interoperabilitet
   Den nationella federationsinfrastrukturen ska bygga på OIDF-modellen IIMAR (Interlinked Intermediates with Multi-Anchor Resolution). I denna modell kan flera oberoende Trust Anchors (tillitsankartjänster) samexistera utan hierarki, gemensamma Intermediates (anslutningstjänster) kan vara kopplade till flera tillitsankartjänster samtidigt, och aktörer kan verifiera metadata och tillit över flera federationskontexter genom multi-anchor resolution utan behov av central nyckeldistribution eller omkonfiguration.
   Detta gör det möjligt att till exempel verifiera en svensk e-legitimation inom behörighetsinfrastrukturen eller använda ett behörighetsintyg i en e-legitimeringstjänst utan att någon federation behöver bli underordnad den andra.

4. Nationell samordning och tillitsstyrning
   För att IIMAR-modellen ska fungera i en svensk kontext krävs gemensam styrning. Ledningsaktören inom Ena ansvarar för att fastställa nationella policyer och tillitsprinciper som alla tillitsankartjänster ska följa, erkänna tillitsankartjänster som en del av den nationella infrastrukturen, definiera gemensamma tekniska specifikationer för metadata, signering och validering, och säkerställa att tillitsmärken kan användas och verifieras över kontexter.
   Denna styrning är avgörande för att offentlig sektor ska behålla rådighet över infrastrukturen, även när flera tillitsankartjänster etableras.

5. Gemensam interoperabilitet som styrande princip
   Ena:s styrning ska säkerställa att alla federationskontexter kan samverka tekniskt och tillitsmässigt. Gemensamma metadataformat, kryptografiska standarder, tillitsramar och verifieringstjänster ska användas för att undvika fragmentering och möjliggöra sömlös digital samverkan mellan sektorer och federationskontexter.

OIDF Arkitekturer

En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitsstruktur. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.

Detta väcker frågan om hur många Tillitsankartjänster som behövs och varför en modell med flera Tillitsankartjänster skulle kunna vara en fördel i en nationell federationsinfrastruktur.

 Arkitekturella drivkrafter bakom val av modell 

Här ska vi beskriva drivkrafterna bakom valet av modell

Nedan hämtat från Kap 1.1.1 Ena IAM - sammanhållen identitet- och behörighetshantering

1. Ökad kostnadseffektivitet
   Kostnadseffektivitet genom användning av etablerade standarder samt återanvändning av tidigare gjorda investeringar. Infrastrukturen och dess komponenter bygger i stor utsträckning på väl etablerade standarder, som OAuth2, vilket möjliggör användande av standardprodukter. Infrastrukturen är även anpassad för att kunna knytas till befintliga lösningar för exempelvis autentisering av användare, för att minimera behov av förändring då befintliga it-lösningar ansluta till infrastrukturen. Att kunna minska dagens manuella administration av medarbetare i digitala tjänster hos andra huvudmän och istället på ett tillitsfullt och standardiserat sätt kunna dela behörighetsgrundande information som underlag för åtkomst har stor potential ökad säkerhet och minskade administrativa kostnader.
   
   

2. Behov av gränsöverskridande samverkan
   Digital samverkan sker alltmer mellan olika sektorer, domäner och aktörer. En gemensam teknisk grund minskar behovet av kostsamma specialanpassningar för dessa situationer samt möjliggör att tillit och interoperabilitet kan skalas över gränser.
   
   

3. Minskad integrationsbörda
   Genom att etablera en gemensam federationsinfrastruktur kan nya tillämpningar återanvända befintliga mekanismer för autentisering, åtkomsthantering och etablering av tillit – istället för att varje organisation eller samverkansinitiativ behöver utveckla egna lösningar.
   
   

4. Främjande av innovation och decentralisering
   Genom att tillhandahålla en stabil och bred teknisk plattform kan olika verksamheter – offentliga såväl som privata – bygga egna tjänster och lösningar som samtidigt är fullt kompatibla med federationens ramverk.
   
   

5. Stöd för behovsdriven förändring över tid
   Arkitekturen möjliggör att olika delar (tillitshantering, teknisk federation, tillämpningar) kan vidareutvecklas i olika takt utan att skapa ömsesidiga beroenden som hämmar förändring.
   
   

6. Stöd för utveckling i ett heterogent landskap
   Arkitekturen är utformad för att fungera i en miljö där olika organisationer befinner sig på olika nivåer av mognad, har olika tekniska förutsättningar och arbetar med varierande processer och system. Tjänster och digitala förmågor utvecklas i den takt och omfattning som organisationers resurser och prioriteringar tillåter. Detta främjar både flexibilitet och långsiktig samverkan, utan att de mest avancerade aktörerna behöver bromsa sin utveckling eller de mindre erfarna riskerar att hamna utanför.

Varför flera federationskontext (Tillitsankartjänster)

Att organisera en nationell federationsinfrastruktur kring flera federationskonstext och därmed Tillitsankartjänster (Trust Anchor enligt OIDF specifikationen) skapar flexibilitet och möjlighet till anpassning för de olika behov som finns i samverkan.

1. Olika tillitsmodeller och styrning
   All samverkan behöver inte bygga på samma tillitsramverk. Vissa sammanhang kräver styrning enligt ISO 27000 med ledningssystem för informationssäkerhet, medan andra skulle kunna bygga på helt andra regelverk eller kravbilder. Genom att tillåta flera Tillitsankartjänster kan man tillämpa olika tillitsmodeller parallellt, men ändå hålla ihop tekniskt via en gemensam federationsinfrastruktur.

2. Olika tekniska protokoll och standarder
   All samverkan behöver inte ske med OIDC eller OAuth. Det finns etablerade miljöer som bygger på SAML, eller andra standarder. Om all metadata blandas i en och samma federationskontext riskerar infrastrukturen att bli svårhanterlig. Med flera Tillitsankartjänster kan man istället skapa tydliga avgränsningar där varje Tillitsankartjänst ansvarar för sitt tekniska område och sina policyer.

3. Avgränsade samverkanskontexter
   All samverkan sker inte mellan alla tjänster. I praktiken är det vanligt att grupper av tjänster främst utbyter information med varandra utifrån gemensamma behov och krav. För vissa typer av tjänster, som exempelvis intygstjänster, är det däremot vanligt att de används i flera olika samverkanskontexter eftersom de tillför generella förmågor som många behöver. Andra komponenter, som API:er eller klienter, är oftare knutna till ett mer specifikt behov av samverkan. Genom att införa flera Tillitsankartjänster kan man hantera denna variation: intygstjänster kan återanvändas brett, medan mer specialiserade komponenter kan styras inom en snävare kontext.

Dokumentet beskriver fyra arkitektoniska modeller för hur en nationell OpenID Federation kan byggas upp och hur tillit fördelas mellan Trust Anchors, Intermediates och deltagande aktörer. Varje modell har olika styrkor och svagheter när det gäller centralisering, autonomi, interoperabilitet och enkelhet i validering.

Beskrivning och utvärdering "OIDF Trust models"

OIDF arktitekturer inom Ena

Precis som de arkitektoniska modellerna för en nationell OpenID Federation beskriver olika sätt att fördela tillit mellan Tillitsankartjänster (Trust Anchors), Anslutningstjänster (Intermediates) och Tillitsmärkestjänster (Trust Mark Issuers), så innebär valet av modell också direkta konsekvenser för Ena och de organisationer som verkar inom infrastrukturen.

Effekterna märks på flera nivåer: hur tillitshanteringen organiseras och vilka tillitsmärken som krävs, hur federationsinfrastrukturen drivs och utvecklas av operatörer, samt hur digital samverkan mellan myndigheter, kommuner, regioner och privata aktörer realiseras i praktiken.

Varje modell innebär olika balans mellan central styrning och lokal autonomi, mellan enkelhet i validering och flexibilitet i policytillämpning. Det påverkar både ledningsaktören, de operatörer som driver Tillitsankartjänster (Trust Anchors), Anslutningstjänster (Intermediates) eller Tillitsmärkestjänster (Trust Mark Issuers), samt de federationsmedlemmar (Federation Members) som ansluter sina digitala tjänster till infrastrukturen.

I följande avsnitt analyseras därför konsekvenserna av de olika modellerna för Ena och dess aktörer – med fokus på tillitshantering, federationsinfrastrukturens funktion och förutsättningarna för digital samverkan.

 Sammanställning plus och minus (Inera)

Följande lista ÄR ETT FÖRSTA UTKAST PÅ EN SAMMANSTÄLLNING av plus och minus för de olika modellerna. Den är baserad på tolkningar OCH BRISTANDE FÖRSTÅELSE av de olika modellerna. Dessutom finns det stor risk att slutsatserna i listan påverkas av vägval inom respektive modell. Dock tror vi att informationen om modellerna behöver kokas ner till slutsatser på denna nivå och att det är enklare med denna typ av plus/minus lista än pros/cons i tabellen ovan.

ATT-GÖRA 1: ensa de olika slutsatserna om respektive modell så att överlappande slutsatser rensas bort.

ATT-GÖRA 2: balansera upp plus och minus. Just nu är det nästan bara plus på NTA…

ATT-GÖRA 3: kvalitetsgranska slutsatserna!!!

Ena-exempel - OIDF arkitekturer

Ena NTA

Ena IIMAR