Enas behov av federationsinfrastrukturen

• Enkelhet och kostnadseffektivitet
  Infrastrukturens komplexitet ska hanteras centralt så att det blir enkelt för federationsmedlemmar att ansluta.
  Det innebär: 

  • stöd för smidig registrering av nycklar,

  • distribuerad anslutning och

  • möjlighet till delegerad självadministration.

• Samordning av tillitsskapande krav

  • Konsoliderade säkerhetskrav och gemensamma tillitsskapande krav ska förmedlas till alla parter.

  • Förmågan att hantera och sprida tillitsinformation på ett distribuerat sätt är avgörande,

  • liksom att kunna tilldela och verifiera tillitsmärken.

• Återanvändning av befintliga investeringar

  • Infrastrukturen ska kunna samverka med redan etablerade lösningar – legitimeringstjänster, attributkällor och befintliga federationer

  • och stödja efterlevnadskontroller utan att duplicera kostnader eller processer.

• Robusthet och säkerhet

  • Federationsinfrastrukturen måste vara tålig, med redundans,

  • stöd för alternativa kommunikationsnät (t.ex. SGSI) och 

  • kontinuerliga kontroller av efterlevnad och säkerhet.

• Skalbarhet och flexibilitet

  • Nya aktörer ska kunna anslutas enkelt, och både infrastrukturen och de tekniska komponenterna för IAM måste kunna växa. 

  • Det ska även vara möjligt att etablera nya samverkanskontexter över tid utan att påverka redan anslutna aktörer.

Etablering, anslutning och styrning av federationsinfrastrukturen

Anslutning till federationsinfrastrukturen och till federationskontext

Ena federationsinfrastruktur är uppbyggd för att skilja mellan hur aktörer ansluter tekniskt till infrastrukturen och på vilka villkor de samverkar inom olika federations- och samverkanskontext. Själva federationsinfrastrukturen utgör den tekniska grunden som gör det möjligt för aktörer att ansluta sina komponenter, publicera metadata och bli verifierbara i ett gemensamt nätverk. Den beskriver vem som vill samverka och på vilket sätt aktörernas komponenter kan hittas, verifieras och användas.

Federationskontext utgör grunden där de tekniska villkoren för samverkan inom federationsinfrastrukturen definieras. Varje federationskontext utgår från vilka krav, tillitsnivåer och regelverk som gäller för deltagande aktörer – inte från vilken typ av teknisk samverkan som sker. Det gör att flera olika typer av digital samverkan kan ske inom samma tekniska grund, men möjlighet till ytterligare tillitskapande strukturer. Ett federationskontext kan detaljeras ytterligare genom införandet av ett eller flera samverkanskontexter. Samverkanskontexter beskriver mer specifika verksamhetsmässiga ramar för informationsutbyte mellan aktörer, till exempel inom ett visst område eller en särskild tillämpning. På så sätt kan federationsinfrastrukturen stödja både övergripande styrning av till och finmaskig anpassning för olika typer av digital samverkan

När en organisation blir federationsmedlem ansluter den sig till den gemensamma federationsinfrastrukturen via en Anslutningsoperatör.
Detta innebär att organisationens tekniska komponenter (t.ex. legitimeringstjänster, auktorisationstjänster, API:er eller e-tjänster) registreras och publiceras i infrastrukturen på ett standardiserat sätt med signerad metadata och tillhörande tillitsinformation.

Syftet med denna anslutning är att:

• ge komponenterna en teknisk identitet inom infrastrukturen,

• säkerställa att deras metadata kan hittas, verifieras och användas av andra aktörer, inom ett federationskontext och 

• skapa grundläggande teknisk tillit till komponenten så att den kan anslutas till ett federationskontext.

Anslutningen till infrastrukturen är alltså teknisk och strukturell – den placerar aktören i nätverket men säger ännu inget om vilken typ av samverkan eller vilka tillitskrav som gäller.

Ett federationskontext representerar de de tekniska villkoren för samverkan inom federationsinfrastrukturen och definieras av en Tillitsankartjänst.
Här definieras vilka tekniska ramverk, och tillitsmärken som gäller för de aktörer som ska delta i detta kontextet.

För att en ansluten aktör ska kunna delta i digital samverkan inom ett visst kontext krävs att:

• den anslutande operatören är kopplad till den aktuella Tillitsankartjänsten,

• aktören uppfyller de tillitsskapande krav som gäller för kontextet (t.ex. via tillitsmärken),

• tillitskedjan för komponenten kan valideras upp till den Tillitsankartjänsten som gäller för kontextet.

På så sätt kan samma tekniska anslutning till infrastrukturen användas i flera federationskontexter – men tilliten och regelverken verifieras utifrån ett specifikt kontext.

Anslutningsoperatören utgör länken mellan den tekniska federationsinfrastrukturen och de olika federationskontexten.
Operatören:

• ansluter och administrerar sina medlemmars komponenter till infrastrukturen,

• validerar och bekräftar deras metadata,

• ansluter till ett eller flera federationskontexter

Genom denna roll kan operatören även stödja interoperabilitet mellan olika tillitsankartjänster och kontexter, genom att samordna hur metadata publiceras och hur valideringstjänster används.

För att helheten ska fungera krävs att interoperabilitet bevaras både inom den tekniska federationsinfrastrukturen och mellan olika federationskontexter.

1. Gemensam teknisk grund
   Alla Federationsoperatörer och Anslutningsoperatörer använder samma tekniska federationsinfrastruktur – samma metadataformat, signeringsstandarder och mekanismer för tillitskedjor.
   Det gör att metadata från olika federationskontexter kan läsas, verifieras och förstås på samma sätt, oavsett vilket tillitsankare som ligger till grund.

2. Anslutningsoperatörer som bryggor
   En anslutningsoperatör kan vara kopplad till flera tillitsankartjänster och därmed agera bro mellan kontexter.
   Genom att publicera metadata i enlighet med gemensam profilering kan samma komponent (t.ex. en legitimeringstjänst) användas inom flera federationskontexter utan dubbelregistrering.

3. Tillitsmärken som bärande princip för interoperabilitet
   Eftersom tillitsmärken beskriver uppfyllda tillitsskapande krav på ett standardiserat sätt kan de erkännas över flera federationskontexter.
   En aktör som redan är granskad och tilldelad ett tillitsmärke inom ett kontext behöver därför inte genomgå ny granskning för samma krav i ett annat kontext.

4. Övergripande styrning genom ledningsaktören
   Ledningsaktören ansvarar för att regelverket för infrastrukturen anger vilka tekniska specifikationer och gemensamma tillitsramar som måste följas för att en federationskontext ska kunna anslutas.
   På så sätt kan olika tillitsankartjänster och federationskontexter samexistera – men alltid inom en gemensam och verifierbar teknisk ram.

Att ansluta till federationsinfrastrukturen ger teknisk synlighet och verifierbarhet, medan anslutning till ett federationskontext ger tillgång till en tillitsdomän med särskilda krav.
Genom den gemensamma tekniska infrastrukturen, standardiserade tillitsmärken och samordnade operatörstjänster bevaras interoperabiliteten mellan kontexter – vilket gör att aktörer kan samverka digitalt över organisations- och sektorsgränser utan att tilliten förloras eller måste byggas om.

Styrning och policyhantering - två nivåer

För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just federationskontext förvaltas av myndigheter eftersom de kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?

En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka federationskontext som accepteras och får ”anslutas " federationsinfrastrukturen. Även om flera aktörer driver olika federationskontext kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.

Frågan vi behöver diskutera är alltså: var bör gränsdragningen gå mellan offentlig styrning och mångfalden av andra aktörer, för att både tillit, robusthet och utvecklingsmöjligheter ska kunna säkerställas över tid?

Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)

Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext måste följa för att vara en del av den nationella federationsinfrastrukturen.

Syftet är att säkerställa styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen används för att skapa interoperabilitet mellan federationskontext.

Omfattar t.ex.:

• Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer

• Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används, och vilka protokoll som kan användas)

• Regler för hur federationskontext får etableras och anslutas

• Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering

• Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas

Motsvarar alltså den "yttre styrningen" – den nationella ramen.

Policy för ett federationskontext (Federationsoperatörernas ansvar)

Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext.

Syftet är att säkerställa att aktörerna inom kontextet följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för det aktuella federationskontextet.

Omfattar t.ex.:

• Vilken metadata ska publiceras och valideras

• Vilka tillitsmärken som accepteras inom ett federationskontext.

• Eventuella utökningar av nationella regelverk

Motsvarar alltså den "inre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.

Rekommendation för Enas federationsinfrastruktur

Utifrån jämförelsen av de olika modellerna (se kapitel 3) ser det ut som att IIMAR-modellen bäst kan stödja de behov som ligger bakom framtagandet av den nationella federationsinfrastrukturen. Modellen möjliggör en koordinerad struktur med flera federationskontexter under gemensam styrning och ger samtidigt flexibilitet för olika typer av samverkan.

Modellen utgår från att flera tillitsankartjänster (Trust Anchors) kan samexistera och samverka inom en gemensam nationell styrningsram. Varje tillitsankartjänst ansvarar för ett eget federationskontext, där aktörerna kan välja vilka delar av de nationellt gemensamma tekniska specifikationerna, tillitsskapande krav och styrningsprinciper som ska tillämpas för att möta respektive behov. Interoperabiliteten mellan kontexterna säkerställs genom gemensamma anslutningstjänster, format och tillitsramar.

Alternativa modeller för Enas federationsinfrastruktur

Vid etableringen av den nationella federationsinfrastrukturen finns två vägval för hur den gemensamma infrastrukturen initialt kan konfigureras.

Alternativ 1 – Initialt ett gemensamt federationskontext
I denna modell etableras ett enda nationellt federationskontext som omfattar all digital samverkan – både nationell identitetshantering och behörighetshantering. Alla anslutningstjänster och tillitsmärkestjänster verkar inom samma övergripande tillitsstruktur och följer gemensamma policyer och styrning.
Fördelen med detta alternativ är enkelhet och tydlighet: en enhetlig policy, gemensam förvaltning och sammanhållen tillitsstruktur. Nackdelen är minskad flexibilitet när olika tillitsnivåer, tekniska protokoll eller särskilda krav behöver införas för olika typer av informationsutbyte.

Alternativ 2 – Initialt två federationskontexter: nationell identitet samt organisationsöverskridande identitet och behörighet
I detta alternativ etableras två separata men interoperabla federationskontexter under gemensam nationell styrning.
Det första federationskontextet omfattar svensk e-legitimering och identitetsintyg, med tillitsnivåer och regelverk enligt eIDAS och nationella krav.
Det andra omfattar organisationsöverskridande identitet- och behörighetshantering, med fokus på behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.
De båda kontexterna delar teknisk infrastruktur, gemensamma format och verifieringsmekanismer men kan tillämpa olika tillitsmodeller och juridiska krav. Denna modell ger större flexibilitet och gör det möjligt att särskilt hantera sektorsövergripande samverkan utan att påverka befintlig e-legitimationsfederation.

Flera federationskontexter under gemensam styrning

Den svenska federationsinfrastrukturen bör därför omfatta minst två federationskontexter:
– Ett federationskontext för svensk e-legitimering med fokus på identitetsintyg, certifiering och säkerhetsnivåer enligt eIDAS och nationella krav.
– Ett federationskontext för behörighetshantering med fokus på förmedling av behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.

De båda kontexterna utgår från olika tillitsstrukturer men verkar inom samma federationsinfrastruktur, delar gemensamma tjänster såsom anslutnings- och verifieringstjänster och följer samma övergripande regelverk.

Behovet av internationell samverkan är samtidigt centralt. Federationsinfrastrukturen ska kunna samverka med motsvarande lösningar i andra länder och utbyta tillitsinformation på ett standardiserat och verifierbart sätt. Det möjliggör gränsöverskridande användning av både svenska e-legitimationer och behörighetsintyg, samtidigt som nationell styrning och tillitsramverk bevaras.

Etablering av nya federationskontexter vid behov av särskild teknisk samverkan

Nya tillitsankartjänster kan införas när tekniska behov uppstår som inte kan eller bör lösas inom befintligt federationskontext, till exempel olika protokoll, tillitsnivåer, krypteringsmetoder eller integrationsmodeller. Ett exempel är ett federationskontext för behörighetshantering, där tillitsstrukturen och de tekniska mekanismerna skiljer sig från e-legitimering men där interoperabilitet mellan kontexterna fortfarande krävs.
Varje ny tillitsankartjänst fungerar då som en självständig Trust Anchor enligt OIDF-specifikationen men verkar inom Ena:s gemensamma styrningsram och följer gemensamma tillitsskapande principer.

IIMAR som modell för samordnad interoperabilitet

Den nationella federationsinfrastrukturen ska bygga på OIDF-modellen IIMAR (Interlinked Intermediates with Multi-Anchor Resolution). I denna modell kan flera oberoende Trust Anchors (tillitsankartjänster) samexistera utan hierarki, gemensamma Intermediates (anslutningstjänster) kan vara kopplade till flera tillitsankartjänster samtidigt, och aktörer kan verifiera metadata och tillit över flera federationskontexter.

Nationell samordning, tillitsstyrning och interoperabilitet

Ledningsaktören inom Ena ansvarar för att erkänna tillitsankartjänster (federationskontexter) som en del av den nationella infrastrukturen och säkerställa att de följer det gemensamt överenskomna regelverket och de tekniska principerna för federationsinfrastrukturen. Syftet är att alla federationskontexter ska kunna samverka både tekniskt och tillitsmässigt, med bibehållen rådighet för offentlig sektor även när flera tillitsankartjänster etableras.

Gemensamma metadataformat, kryptografiska standarder, tillitsramar och verifieringstjänster används för att undvika fragmentering och möjliggöra sömlös digital samverkan mellan sektorer och federationskontexter. På så sätt upprätthålls interoperabilitet, rättssäkerhet och förtroende i hela den nationella federationsinfrastrukturen.

Jämförelse av OIDF-arkitekturer/tillitsmodeller

En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitsstruktur. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.

Detta väcker frågan om hur många Tillitsankartjänster som behövs och varför en modell med flera Tillitsankartjänster skulle kunna vara en fördel i en nationell federationsinfrastruktur.

 Arkitekturella drivkrafter bakom val av modell 

Här ska vi beskriva drivkrafterna bakom valet av modell

Nedan hämtat från Kap 1.1.1 Ena IAM - sammanhållen identitet- och behörighetshantering

1. Ökad kostnadseffektivitet
   Kostnadseffektivitet genom användning av etablerade standarder samt återanvändning av tidigare gjorda investeringar. Infrastrukturen och dess komponenter bygger i stor utsträckning på väl etablerade standarder, som OAuth2, vilket möjliggör användande av standardprodukter. Infrastrukturen är även anpassad för att kunna knytas till befintliga lösningar för exempelvis autentisering av användare, för att minimera behov av förändring då befintliga it-lösningar ansluta till infrastrukturen. Att kunna minska dagens manuella administration av medarbetare i digitala tjänster hos andra huvudmän och istället på ett tillitsfullt och standardiserat sätt kunna dela behörighetsgrundande information som underlag för åtkomst har stor potential ökad säkerhet och minskade administrativa kostnader.
   
   

2. Behov av gränsöverskridande samverkan
   Digital samverkan sker alltmer mellan olika sektorer, domäner och aktörer. En gemensam teknisk grund minskar behovet av kostsamma specialanpassningar för dessa situationer samt möjliggör att tillit och interoperabilitet kan skalas över gränser.
   
   

3. Minskad integrationsbörda
   Genom att etablera en gemensam federationsinfrastruktur kan nya tillämpningar återanvända befintliga mekanismer för autentisering, åtkomsthantering och etablering av tillit – istället för att varje organisation eller samverkansinitiativ behöver utveckla egna lösningar.
   
   

4. Främjande av innovation och decentralisering
   Genom att tillhandahålla en stabil och bred teknisk plattform kan olika verksamheter – offentliga såväl som privata – bygga egna tjänster och lösningar som samtidigt är fullt kompatibla med federationens ramverk.
   
   

5. Stöd för behovsdriven förändring över tid
   Arkitekturen möjliggör att olika delar (tillitshantering, teknisk federation, tillämpningar) kan vidareutvecklas i olika takt utan att skapa ömsesidiga beroenden som hämmar förändring.
   
   

6. Stöd för utveckling i ett heterogent landskap
   Arkitekturen är utformad för att fungera i en miljö där olika organisationer befinner sig på olika nivåer av mognad, har olika tekniska förutsättningar och arbetar med varierande processer och system. Tjänster och digitala förmågor utvecklas i den takt och omfattning som organisationers resurser och prioriteringar tillåter. Detta främjar både flexibilitet och långsiktig samverkan, utan att de mest avancerade aktörerna behöver bromsa sin utveckling eller de mindre erfarna riskerar att hamna utanför.

Varför flera federationskontext (Tillitsankartjänster)

Att organisera en nationell federationsinfrastruktur kring flera federationskonstext och därmed Tillitsankartjänster (Trust Anchor enligt OIDF specifikationen) skapar flexibilitet och möjlighet till anpassning för de olika behov som finns i samverkan.

1. Olika tillitsmodeller och styrning
   All samverkan behöver inte bygga på samma tillitsramverk. Vissa sammanhang kräver styrning enligt ISO 27000 med ledningssystem för informationssäkerhet, medan andra skulle kunna bygga på helt andra regelverk eller kravbilder. Genom att tillåta flera Tillitsankartjänster kan man tillämpa olika tillitsmodeller parallellt, men ändå hålla ihop tekniskt via en gemensam federationsinfrastruktur.

2. Olika tekniska protokoll och standarder
   All samverkan behöver inte ske med OIDC eller OAuth. Det finns etablerade miljöer som bygger på SAML, eller andra standarder. Om all metadata blandas i en och samma federationskontext riskerar infrastrukturen att bli svårhanterlig. Med flera Tillitsankartjänster kan man istället skapa tydliga avgränsningar där varje Tillitsankartjänst ansvarar för sitt tekniska område och sina policyer.

3. Avgränsade samverkanskontexter
   All samverkan sker inte mellan alla tjänster. I praktiken är det vanligt att grupper av tjänster främst utbyter information med varandra utifrån gemensamma behov och krav. För vissa typer av tjänster, som exempelvis intygstjänster, är det däremot vanligt att de används i flera olika samverkanskontexter eftersom de tillför generella förmågor som många behöver. Andra komponenter, som API:er eller klienter, är oftare knutna till ett mer specifikt behov av samverkan. Genom att införa flera Tillitsankartjänster kan man hantera denna variation: intygstjänster kan återanvändas brett, medan mer specialiserade komponenter kan styras inom en snävare kontext.

Dokumentet beskriver fyra arkitektoniska modeller för hur en nationell OpenID Federation kan byggas upp och hur tillit fördelas mellan Trust Anchors, Intermediates och deltagande aktörer. Varje modell har olika styrkor och svagheter när det gäller centralisering, autonomi, interoperabilitet och enkelhet i validering.

Beskrivning och utvärdering "OIDF Trust models"

OIDF arktitekturer inom Ena

Precis som de arkitektoniska modellerna för en nationell OpenID Federation beskriver olika sätt att fördela tillit mellan Tillitsankartjänster (Trust Anchors), Anslutningstjänster (Intermediates) och Tillitsmärkestjänster (Trust Mark Issuers), så innebär valet av modell också direkta konsekvenser för Ena och de organisationer som verkar inom infrastrukturen.

Effekterna märks på flera nivåer: hur tillitshanteringen organiseras och vilka tillitsmärken som krävs, hur federationsinfrastrukturen drivs och utvecklas av operatörer, samt hur digital samverkan mellan myndigheter, kommuner, regioner och privata aktörer realiseras i praktiken.

Varje modell innebär olika balans mellan central styrning och lokal autonomi, mellan enkelhet i validering och flexibilitet i policytillämpning. Det påverkar både ledningsaktören, de operatörer som driver Tillitsankartjänster (Trust Anchors), Anslutningstjänster (Intermediates) eller Tillitsmärkestjänster (Trust Mark Issuers), samt de federationsmedlemmar (Federation Members) som ansluter sina digitala tjänster till infrastrukturen.

I följande avsnitt analyseras därför konsekvenserna av de olika modellerna för Ena och dess aktörer – med fokus på tillitshantering, federationsinfrastrukturens funktion och förutsättningarna för digital samverkan.

 Sammanställning plus och minus (Inera)

Följande lista ÄR ETT FÖRSTA UTKAST PÅ EN SAMMANSTÄLLNING av plus och minus för de olika modellerna. Den är baserad på tolkningar OCH BRISTANDE FÖRSTÅELSE av de olika modellerna. Dessutom finns det stor risk att slutsatserna i listan påverkas av vägval inom respektive modell. Dock tror vi att informationen om modellerna behöver kokas ner till slutsatser på denna nivå och att det är enklare med denna typ av plus/minus lista än pros/cons i tabellen ovan.

ATT-GÖRA 1: ensa de olika slutsatserna om respektive modell så att överlappande slutsatser rensas bort.

ATT-GÖRA 2: balansera upp plus och minus. Just nu är det nästan bara plus på NTA…

ATT-GÖRA 3: kvalitetsgranska slutsatserna!!!

Ena-exempel - OIDF arkitekturer

Ena IIMAR