Utkast 20251027 Fyll på nedan text med påståenden.
I rapporten har det uppstått en sammanblandning mellan två skilda ansvarsnivåer, federationsområdesansvar och tillämpningsansvar. Dessa begrepp beskriver olika roller i styrningen kontra användningen av federationsinfrastrukturen och ska inte ses, enligt mig som delar av samma rättsliga eller organisatoriska ansvar.
Federationsområdesansvar är det tekniska och ”ramverksskapande” ansvaret
Federationsområdesansvar handlar om att möjliggöra anslutning till den gemensamma infrastrukturen. Rollen ligger på Digg och innebär ansvar för att det finns en fungerande teknisk och juridisk grund som andra kan ansluta sig till.
Detta omfattar bland annat att drift och förvaltning av den tekniska federationsinfrastrukturen, fastställa gemensamma regler och krav och godkänna och samordna operatörer som tillhandahåller anslutningstjänster.
Federationsområdesansvaret innebär alltså systemansvar, Digg ser till att infrastrukturen finns, fungerar och följer gemensamma regler, men ansvarar inte för hur den används inom olika ”områden”.
Tillämpningsansvar är det verksamhetsmässiga och ”områdes”specifika ansvaret
Tillämpningsansvaret ligger på en ”tillämpningsansvarig myndighet”, exempelvis E-hälsomyndigheten.
Den rollen handlar om att faktiskt använda den gemensamma infrastrukturen inom sitt område och se till att områdets aktörer ansluts och följer gällande krav.
Detta omfattar saker som, anpassning av infrastrukturen till områdets behov, stöd till områdets aktörer vid anslutning, upphandling eller samordning av operatörer som erbjuder anslutningstjänster.
Tillämpningsansvaret är därmed verksamhetsansvar, inte systemansvar.
Orsaken/rna till sammanblandningen
Att dessa roller uppfattas som en och samma beror ofta på att termen ansvar i juridiska sammanhang tolkas enhetligt, oavsett om det gäller teknik, regelverk eller tillämpning.
I detta fall används dock “ansvar” i två olika betydelser:
att tillhandahålla förutsättningar (Digg, federationsområdesansvarig)
att tillämpa och använda förutsättningarna (sektorsmyndighet, tillämpningsansvarig).
Att skilja dessa perspektiv är avgörande för att undvika att Digg tillskrivs ett verksamhetsansvar som myndigheten inte kan eller ska ha enligt federationsmodellen.
Federationsinfrastrukturen kan liknas vid en verktygslåda som innehåller alla de gemensamma verktyg som behövs för att olika aktörer ska kunna samverka på ett säkert och enhetligt sätt. Verktygslådan rymmer tekniska standarder, regelverk och gemensamma komponenter som möjliggör utbyte av metadata och behörighetshandlingar.
Ett federationsområde motsvarar ett urval av verktygen i lådan – de verktyg som tillsammans krävs för att uppnå interoperabilitet inom en viss teknisk domän. Ett sådant urval kan exempelvis omfatta hur OIDC och OAuth 2.0 ska användas, vilka format som gäller för metadata och vilka säkerhetskrav som kan tillämpas.
När en aktör vill använda infrastrukturen för ett konkret ändamål uppstår ett tillämpningsansvar, vilket kan liknas vid att välja exakt vilka verktyg som ska användas, och för vilket arbete. Den tillämpningsansvariga aktören bestämmer alltså vilka av verktygen ska användas i praktiken – men alltid inom de ramar och specifikationer som fastställts av ledningsaktören och de federationsområdesansvariga.
Den federationsområdesansvarige ansvarar också för att det inom sitt område finns förutsättningar att ansluta anslutningsoperatörer, det vill säga de tekniska aktörer som möjliggör att medlemmar faktiskt kan kopplas till infrastrukturen. Däremot är det upp till den tillämpningsansvariga aktören, exempelvis E-hälsomyndigheten, att tillse att det finns operatörer att ansluta till för de aktörer som ska använda infrastrukturen i den aktuella tillämpningen, såsom Nationella läkemedelslistan (NLL).
Exempelvis är Digg både ledningsaktör och federationsområdesansvarig för ett område som omfattar OIDC, OAuth 2.0 och säkerhetskrav enligt Ena gemensamma kravkatalog. Om E-hälsomyndigheten vill använda federationsinfrastrukturen kan de välja detta federationsområde, eftersom det tekniskt uppfyller deras behov och omfattar de säkerhetsnivåer som krävs för deras tillämpning – till exempel NLL. Inom sitt tillämpningsansvar anger E-hälsomyndigheten då att, av Enas säkerhetsnivåer, nivå 3 är lämplig för NLL, och säkerställer att de operatörer som krävs för att ansluta system och aktörer till infrastrukturen finns tillgängliga. (OBS!!! i denna text läggs ingen värdering om eventuell granskning eller efterlevnadskontroll av säkerhetskraven)
.