OBS! Dessa sidor är innehåll från Socialstyrelsen webbplats och speglar hur arbetet bedrivits med Nationell informationsstruktur

Arbete med nationell informationsstruktur

Den nationella it-strategin för vård och omsorg, som regeringen publicerade 2006, lade grunden för att formulera vad som senare blev Socialstyrelsens uppdrag inom området.

Skrivelsen tryckte på patientsäkerhet och uppföljning för att motivera satsningen på en gemensam informationsstruktur (satsningen gällde från början hälso- och sjukvård samt närliggande områden). Patient- och rättssäkerhet, entydig, enhetlig och jämförbar information är aspekter som Socialstyrelsen fortfarande betonar, men vi talar ofta om det som semantisk interoperabilitet.

Behov av vidareutveckling

Socialstyrelsen har sedan 2007 i regeringsuppdrag att tillhandahålla en ändamålsenlig informationsstruktur för vård och omsorg, vilket sedan 2016 ingår i myndighetens instruktion. Uppdraget realiseras genom produkten nationell informationsstruktur (NI). Myndigheten släppte den första versionen av NI 2009 och gjorde en större revidering 2016. NI har sedan 2016 uppdaterats löpande två gånger per år.

Sedan publiceringen av NI 2016 har flertalet förändringsprocesser initierats och Socialstyrelsen ser regelbundet över förändringar som kan påverka de nuvarande modellernas relevans. Exempel på sådana förändringar är European health data space (EHDS) och lagen (2022:913) om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation. Myndigheten beslutade därmed att påbörja ett samlat utvecklingsarbete för att säkerställa modellernas fortsatta användbarhet och ändamålsenlighet.

Det fortsatta arbetet

För att bidra till en mer hållbar och skalbar digitalisering över tid så anser Socialstyrelsen att det är angeläget att fortsätta arbetet med den nationella informationsstrukturen. Socialstyrelsen står, likt hälso- och sjukvården och socialtjänsten, i ett annat läge än när uppdraget initialt kom till myndigheten 2007. En vidareutveckling av NI och NIMar är helt nödvändig för att möta behoven som finns idag. Socialstyrelsens ambition är att fortsätta vara en tydlig nationell aktör med ansvar för semantisk interoperabilitet på nationell nivå.

NI kommer fortsatt vara teknikneutral och kunna fungera vid olika organisatoriska övergångar inom och mellan vård- och omsorgsgivare. Socialstyrelsen fortsätter att fokusera på informationen i patientjournaler och personakter, inte tekniska lösningar. Utgångspunkten är att NI ska fungera som en miniminivå enligt gällande lagstiftning, där verksamheter och IT-systemleverantörer sedan kan bygga på med ytterligare funktionalitet.

Socialstyrelsen har fortsatt ett instruktionsenligt uppdrag att skapa, beskriva och tillhandahålla en ändamålsenlig informationsstruktur. Myndigheten fokuserar på att säkerställa att förståelsen för den information som ska återfinnas samt utbytas inom och mellan vård- och omsorgsgivare, ska tolkas lika och utbytas på ett standardiserat sätt. Myndigheten tillhandahåller informatiska beskrivningar för hur information kan beskrivas på nationell nivå.

I juni 2024 kommer ett antal nationella informationsmängder att publiceras i form av utkast. Arbetet fortsätter, och fler informationsmängder kommer att publiceras under hösten 2024.

Vad är skillnaden mot tidigare versioner av nationell informationsstruktur?

När NI publicerades i både sin första- och andra version fanns en förhoppning att kunna påverka och ligga till grund för hur informationssystem och IT-stöd inom vård och omsorg kunde utformas. Syftet med NI var att täcka verksamhetens behov av struktur på dokumentation i patientjournal och personakt.

Myndigheten har genom åren upplevt att det är svårt att påverka den grundläggande informationsstrukturen i it-stöden då många regioner och kommuner upphandlat stora proprietära system där det är svårt att påverka kärnsystemet och dess informationsstruktur.

NI kommer nu att fokusera på att tydliggöra hur data ska struktureras för att kunna användas, återanvändas och delas på ett effektivt sätt genom hela vård- och omsorgsprocessen. Att hantera frågan om hur hälsodata ska lagras eller utformas i det egna systemet är något myndigheten i första hand inte kommer att fokusera på. Det primära syftet kommer istället ligga på utbytet och återanvändandet av hälsodata. Detta innebär en delvis förändring av NI:s syfte, och myndigheten kommer att förtydliga ytterligare hur man kan uppnå semantiskt interoperabilitet med hjälp av NI.

Sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation

Den 1 januari 2023 började lagen (2022:913) om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation gälla. Syftet med sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation är att förbättra och förenkla kommunikationen mellan vårdgivare och omsorgsgivare och därigenom förbättra vården till, och insatserna för, den enskilde. Enligt lagen kan vårdgivare och socialtjänstens verksamheter som gäller omsorg om äldre personer och personer med funktionsnedsättning under särskilda förutsättningar dela personuppgifter med varandra. Vissa bestämmelser i patientdatalagen (2008:355) om sammanhållen journalföring har förts över till den nya lagen.

För att verksamheter ska kunna dela uppgifter behöver de vara anslutna till elektroniskt informationssystem för sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation. Lagen är inte tvingande så till vida att det är obligatoriskt att dela information, varje huvudman kan således själv bestämma huruvida denne vill ansluta till sig ett sådant system. Vid anslutning ska verksamheten förhålla sig till den reglering som beskrivs i lagstiftningen.

Lagen om sammanhållen vård- och omsorgsdokumentation påvisar behovet av att verksamheter ska kunna dela hälsodata med varandra med en ändamålsenlig, gemensam informationsstruktur som grund. För NI:s del innebär det ett behov av att se över de komponenter på vilka NI är uppbyggt för att bättre kunna stödja den nya lagstiftningen.

Syfte med nationella informationsmängder

Idag lagras information om en individ ofta i olika informationssystem vilket kan försvåra för organisationer att dela data med varandra, även inom enskilda organisationer, exempelvis sjukhus. Nationella informationsmängder kan fungera som en gemensam referens för hur information kan dokumenteras för att kunna återanvändas inom och mellan olika informationsmiljöer. På detta sätt kan NIM:ar användas för att överbrygga barriärer som it-stöden ofta stöter på, och bidra till att information tolkas lika när den delas mellan verksamheter och system. NIMar styr inte hur den underliggande databasstrukturen ser ut eller ska fungera.

När olika system delar samma semantiska förståelse minskar risken för felaktig tolkning av data och därmed möjligheten till misstag. Nationella informationsmängder (NIMar) är representationer som åskådliggör och kopplar samman juridik, terminologi, kodverk och informationsstruktur i avgränsade områden. NIM innefattar därmed tydligt definierade juridiska krav, där det finns uttryckliga informationskrav enligt författning, terminologiskt definierade begrepp, nationella kodverk eller urval samt informationsstruktur på ett sammanhängande sätt.

Frågor och svar

Utvecklingen av nationella informationsmängder utgår i ett första skede från gällande rätt i form av uttryckliga dokumentationskrav. Även regeringsuppdrag eller av behov som verksamheter inom regioner och kommuner lyfter i olika sammanhang kan initiera utvecklingen av NIMar. Utvecklingen inbegriper behovsanalys, juridisk utredning, begreppsutredning och modellering.
Arbetet med nationella informationsmängder är inspirerat och utgår delvis från det arbete som pågår i USA samt Nederländerna och Belgien. Socialstyrelsen har dialog och samarbeten med Nictiz och Snomed CT international i dessa frågor.

Informationsarkitekturstandarden SS-ISO/IEC/IEEE 42010 har använts som grund för processen i utvecklingen av NIM:ar. Detta säkerställer att NI och tillämpningar av NI är lösningsneutrala och kan tillämpas oberoende av it-stöd eller teknisk standard. Utformningen och principer för användning utgår från ISO 13972:2022.

NIMar ska användas för att säkerställa att förståelsen för den information som ska återfinnas samt utbytas inom och mellan vård- och omsorgsgivare, ska tolkas lika och utbytas på ett standardiserat sätt. NIMar utgöra därmed grunden för den semantiska tolkningen samt möjliggör att flertalet kommunikationsformat kan användas för att utbyta information med bibehållen innebörd, oberoende av vald teknik och teknisk standard.

Genom att utgå från informationen i NIMarna kan hälso- och sjukvården och socialtjänsten få stöd i att de uppfylla rättsliga krav på strukturering av hälsodata på ett konsekvent och tydligt sätt. Detta är viktigt för att säkerställa att informationen kan användas, återanvändas och delas sömlöst mellan olika system och vårdenheter på ett nationellt överenskommet sätt.

En grundläggande förutsättning för digital samverkan är förmågan att tolka, återanvända och utbyta information med bibehållen mening och innehåll, så kallad semantisk interoperabilitet. Denna bild illustrerar de fyra typer av interoperabilitet som behövs för att informationsutbytet inom ett visst avgränsat område ska fungera. I detta fall representeras det avgränsade området av vård och omsorg. Bilden ska läsas uppifrån och ned.

Den första typen av förutsättning är juridisk interoperabilitet. Inom Sverige är det riksdagens lagstiftning, regeringens förordningar och myndigheternas föreskrifter som reglerar vilken dokumentation som ska finnas i personakter eller patientjournaler. I Socialstyrelsens arbete med att vidareutveckla den nationella informationsstrukturen har ca 80 författningar identifierats som på olika sätt ställer krav på dokumentation i vård och omsorg. För att kunna ge förutsättningar för en ändamålsenlig och strukturerad dokumentation krävs att de uttryckliga, juridiska dokumentationskraven representeras i den nationella informationsstrukturen. Dessa krav benämns som dokumentationskrav enligt författning.

Den andra typen av förutsättning som krävs är organisatorisk interoperabilitet. Detta innebär att de organisationer inom vård och omsorg som ska uppnå interoperabilitet tillsammans beskriver sina gemensamma behov och sin verksamhet på samma sätt, oavsett organisatoriska gränser. Dessutom behöver det finnas beskrivna och fastställda processer där olika verksamheter kan arbeta mot samma överenskomna mål både inom och över de organisatoriska gränserna. De gemensamma behov som de olika organisationerna har enats om måste också införlivas i den nationella informationsstrukturen för att möjliggöra en ändamålsenlig och strukturerad dokumentation. Behoven har delats upp i två perspektiv i den nationella informationsstrukturen, statistikuppföljning respektive verksamhetens gemensamma behov, där det sistnämnda innehåller nationella behov för hur dokumentationen inom vård och omsorg ska struktureras för att kunna återanvändas i flera olika syften, utan att för den delen komma till uttryck i lag.

Den tredje typen av grundläggande förutsättning som behövs för att uppnå interoperabilitet är semantisk interoperabilitet. Det är förmågan att tolka, återanvända och utbyta information med bibehållen mening och innehåll. När olika system delar samma semantiska förståelse minskar risken för felaktig tolkning av data och därmed möjligheten till misstag. Att de uttryckliga dokumentationskraven som har identifierats inom nationell informationsstruktur (NI), måste beskrivas på ett sådant sätt att verksamheterna mäter och menar samma sak. NI ger förutsättningar för verksamheterna att öka följsamheten mot dokumentationskrav enligt författning och att säkerställa förståelsen för den information som ska återfinnas samt utbytas på ett standardiserat sätt inom och mellan vård- och omsorgsgivare. NI och nationella informationsmängder (NIM) är representationer som åskådliggör och kopplar samman juridik, terminologi, kodverk och informationsstruktur för att möjliggöra semantisk interoperabilitet.

En grundläggande förutsättning för digital samverkan är förmågan att tolka, återanvända och utbyta information med bibehållen mening och innehåll, så kallad semantisk interoperabilitet. Denna bild illustrerar de fyra typer av interoperabilitet som behövs för att informationsutbytet inom ett visst avgränsat område ska fungera. I detta fall representeras det avgränsade området av vård och omsorg. Bilden ska läsas uppifrån och ned.

En grundläggande förutsättning för digital samverkan är förmågan att tolka, återanvända och utbyta information med bibehållen mening och innehåll, så kallad semantisk interoperabilitet.

För att vården- och omsorgspersonal, patienter och system ska förstå varandra via den dokumenterade informationen, erbjuder Socialstyrelsens identifierade uttryckliga dokumentationskrav (ska-krav) som kommer till uttryck i lagar, förordningar och föreskrifter, och analyser om och i så fall hur dessa krav ska representeras i NI i form av Nationella informationsmängder (NIMar). NIMar möjliggör därmed att författningsenliga krav på dokumentation inom vård och omsorg fångas på ett korrekt och maskinläsbart sätt i hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens informationsstrukturer. Detta är viktigt för kvaliteten i verksamheten och säkerheten för patienter och brukare.

Inom vård och omsorg i Sverige är det av yttersta vikt att viss grundläggande information finns tillgänglig för att säkerställa en korrekt och säker delning eller överföring av uppgifter. Denna information utgör ryggraden i kommunikationen mellan olika vård- och omsorgsaktörer och är avgörande för att säkerställa kvalitet och säkerhet i vården och omsorgen av patient/brukare. Att författningsenliga krav på dokumentation inom vård och omsorg fångas på ett korrekt och maskinläsbart sätt är viktigt för kvaliteten i verksamheten och säkerheten för patienter och brukare.

Dokumentationskrav som kommer till uttryck i lagar, förordningar och föreskrifter syftar främst till ökad patient- och rättssäkerhet och är en viktig utgångspunkt i Nationella informationsstruktur (NI). Gällande rätt inom vård- och omsorgsområdet innehåller ett flertal dokumentationskrav som finns på alla nivåer inom författningsområdet: lagar, förordningar och myndigheters föreskrifter. Beträffande dokumentationskrav i lagar är kraven ofta formulerade på en övergripande nivå. Lagstiftaren överlåter mer eller mindre till dem som berörs av regleringen, myndigheter, privata utförare och domstolar, att konkretisera innehållet utifrån förhållandena i det enskilda fallet eller från tid till annan. Det finns ca 80 författningar med dokumentationskrav eller rapporteringskrav. Dessa har systematiskt analyserats och utgör grunden för modellutvecklingen i NI.

Ett kontinuerligt arbete i med den nationella informationsstrukturen handlar om att bevaka och analysera nya eller omarbetade författningar. Det är dock ytterst varje vård- och omsorgsgivares ansvar att säkerställa att såväl dokumentation som informationshantering sker i överensstämmelse med de regelverk som rör bland annat dokumentation, behandling av personuppgifter, informationssäkerhet samt sekretess och tystnadsplikt.

Det är viktigt att notera att den grundläggande informationen som krävs vid delning och överföring av uppgifter inte uttryckligen anges som krav i författning, förutom i undantagsfall. Socialstyrelsen har därför valt att inte kartlägga sådan information. Trots detta är det en nödvändig förutsättning för en säker och effektiv informationshantering inom vården och omsorgen. Socialstyrelsen utesluter därför inte dokumentation av sådan information i specifika modeller.

Bland den grundläggande information som måste finnas inkluderas uppgifter om avsändare och mottagare. Detta möjliggör en tydlig identifiering av vem som har skapat eller överfört informationen samt vem som är avsedd att ta emot den. Genom att klart ange avsändaren och mottagaren underlättas loggning samt eventuell återkoppling eller frågor som kan uppstå i samband med överföringen av uppgifter.

Förutom avsändare och mottagare är det också avgörande att identifiera och hantera spärrade uppgifter. Spärrade uppgifter kan vara av känslig natur och kan omfatta information som patient eller brukare har valt att inte dela eller som omfattas av sekretessbestämmelser. Därför är det nödvändigt att tydligt markera och respektera sådana spärrar i lokala, regionala eller nationella informationsstrukturer för att säkerställa enskildas integritet och följa lagstiftningen kring hantering av känsliga personuppgifter.

Detta var enbart några exempel på grundläggande information vid informationsöverföring eller informationsdelning inom vård och omsorg. Genom att ha denna grundläggande information på plats kan vård- och omsorgsaktörer säkerställa en smidig och säker överföring av uppgifter, vilket i sin tur bidrar till en mer effektiv och trygg vård och omsorg för alla patienter och brukare.