Den digitala infrastrukturen för interoperabilitet måste kunna användas till fler ändamål 

Det finns stora behov av en modern, gemensam och sammanhållen teknisk infrastruktur för informationsutbyte som möjliggör hög grad av interoperabilitet och säkerhet för alla olika typer av aktörer, både offentliga och privata, nationellt och över landsgränser. Investeringar i en statlig digital infrastruktur för interoperabilitet ska kunna användas för flera ändamål inom hälso- och sjukvården för att kunna skapa mest nytta. Lösningen behöver kunna användas för exempelvis informationsutbyte utifrån EHDS, informationsförsörjning av kvalitetsregister, informationsutbyte mellan vårdgivare etc.

Arbetet med nationella specifikationer ska samordnas, och behöver ta fram återanvändbara byggblock

En av de stora utmaningarna för att uppnå interoperabilitet är att det för många informationsmängder saknas gemensamma specifikationer för utbyte av information. För att göra det möjligt att ta fram gemensamma nationella specifikationer i större skala än vad som görs idag, har E‑hälsomyndigheten i regleringsbrevet för 2024 fått i uppdrag att skapa en Nationell funktion för interoperabilitet[1] (beskrivet ovan i kapitel 4.1).

De modeller och specifikationer som tas fram för hantering av gemensam information behöver vara återanvändbara för olika behov, både för att lagra data och för informationsutbyte. Eftersom det semantiska arbetet är komplext, tidskrävande och kostnadsdrivande, är tillämpningsspecifikt semantiskt arbete inte effektivt. Det semantiska arbetet bör i möjligaste mån ta avstamp i modeller som inte är kopplade till enskilda teknikstandarder. Dessa kan sedan tillämpas som till exempel FHIR-profiler eller OpenEHR arketyper.

Samarbete och samverkan med andra relevanta nationella och internationella initiativ

Arkitekturen för lösningen är en del av den nationella digitala infrastrukturen. Den behöver utvecklas i samverkan och samråd för att kunna användas av olika typer av aktörer och i flera olika användningsfall.

För de systemleverantörer som agerar inom sektorn innebär anslutning till gemensam digital infrastruktur ett stort arbete. Höga trösklar för anslutning kan leda till felaktig konkurrens där mindre systemleverantörer kan riskera att uteslutas då de saknar förmågor som krävs i form av utvecklingsresurser eller finansiering. Därför kommer E-hälsomyndigheten att arbeta för att underlätta för systemleverantörerna, genom att infrastrukturtjänsterna blir så enkla att ansluta till som möjligt och att de följer gemensamma mönster.

Lösningen behöver, när det är möjligt och lämpligt, även gå i linje med andra relevanta nationella och internationella initiativ.

Några exempel är:

• Ena, Sveriges digitala infrastruktur.
• HL7 Sveriges arbete med svenska FHIR-basprofiler.
• Ineras referensarkitektur T2, Vård och Omsorg.

Strategi för interoperabilitet, på kort och lång sikt

I Sverige finns idag ett stort antal vårdinformationssystem med olika former av interna informationsmodeller.

På kort sikt är därför den mest framkomliga vägen en meddelandebaserad strategi. Den innebär att systemen bygger stöd för gemensamma meddelandeformat i form av API:er för informationsutbyte. Det betyder att systemen kan behålla sina egna interna informationsmodeller genom att tillföra en mappning mellan interna informationsformat och API:ernas format.

På längre sikt kan det finnas fördelar med att standardisera hur systemen ska lagra sina data med hjälp av överenskomna informationsmodeller, en modellbaserad strategi. Detta kan bidra till både enklare informationsutbyte och portabilitet av data mellan system, eftersom behovet av mappning av data mellan olika format minskar eller försvinner helt.

FHIR standardiserar utformningen av API:er. Att jämföra med OpenEHR-standarden som detaljerar informationsmodeller för ett stort antal kliniska och administrativa informationsmängder vilket möjliggör för system att ha samma informationsmodell i botten. FHIR och OpenEHR används ofta tillsammans och kan ses som komplement.

FHIR och REST används som primära standarder för informationsutbyte av strukturerade data inom hälso- och sjukvård

Utifrån strategin att utgå från en meddelandebaserad modell för interoperabilitet ska HL7 FHIR i kombination med REST användas som primär standard för informationsutbyte. Detta innebär att nya tjänster ska baseras på FHIR och REST om det inte finns tydliga motiv till att välja andra standarder eller tekniker. Detta gäller både de förutsättningsskapande komponenterna i interoperabilitetslösningen samt vid informationsutbyte för verksamhetsmässiga behov vilket innebär både kliniska och vårdadministrativa informationsmängder. Att välja en internationell, öppen standard för informationsutbyte ger många fördelar, exempelvis finns det många färdiga arbeten att kunna dra fördel av vid skapande av nya API:er och det finns också fler system på marknaden som kan tillhandahålla färdigt stöd för standarden.

Stödet för FHIR nationellt och internationellt är ökande och det finns tydliga avsiktsförklaringar från tongivande aktörer att gå mot FHIR. Exempelvis organiserar HL7 Europa ett arbete med att ta fram FHIR-profiler för alla informationsmängder som måste kunna utbytas enligt kraven i EHDS, vilket starkt pekar på att FHIR kommer att bli den standard som kommer att användas för att möta EHDS. FHIR används även som standard för API:erna till Nationella Läkemedelslistan.

Åtkomstbeslut fattas av informationsägaren

Den part som tillhandahåller en tjänst (exempelvis en API-server som agerar som informationsproducent) behöver fatta ett åtkomstbeslut när en konsument anropar tjänsten.

Detta innebär att producenten som tillhandahåller tjänsten behöver kvalitetssäkrad och tillitsfull information för att ha förutsättningar att fatta ett åtkomstbeslut. Det kan vara en viktig del av att fullgöra ett personuppgiftsansvar.

Exempel på information för underlag till åtkomstbeslut kan vara identitet på användare eller anropande system. Interoperabilitetslösningen behöver definiera hur denna typ av information ska förmedlas och säkerställas, och detta behöver beskrivas som en specifikation. Det kan också behövas centrala tjänster där det är möjligt att slå upp och vidimera information.

Informationsutbyte ska så långt det är möjligt ske direkt mellan berörda parter

Informationsutbyte ska så långt det är möjligt ske direkt mellan producent och konsument utan att passera via nationella centrala infrastrukturkomponenter. Detta innebär att interoperabilitetslösningen behöver utformas för att möjliggöra att informationsutbyte kan ske direkt mellan aktörer. Syftet är:

• Minimering av antalet aktörer som hanterar personuppgifter.
• Minimering av juridiska utmaningar som det innebär att centrala tjänster behandlar personuppgifter.
• Ökad skalbarhet och prestanda.
• Ökad säkerhet genom att känsliga personuppgifter inte hanteras i en gemensam punkt.

Denna princip innebär en eftersträvan mot att så stor del som möjligt av informationsutbytet ska ske direkt mellan berörda aktörer. Det finns dock scenarion där patientdata måste passera via centrala komponenter, exempelvis vid utbyte över landsgränser då data passerar via de nationella kontaktpunkterna.

Lös koppling och skalbarhet

Lös koppling är ett begrepp som används inom it-arkitektur och som innebär att komponenter som ingår i ett ekosystem har så få beroenden till varandra som möjligt. I detta scenario ska interoperabilitetslösningen, samt de system som nyttjar den digitala infrastrukturen för att kommunicera med varandra, ha lös koppling. De beroenden som är nödvändiga ska utformas på ett sådant sätt att de kan förändras med så liten påverkan på andra system som möjligt. Detta skapar följande möjligheter:

• Flexibilitet. Nya aktörer och system ska kunna tillkomma eller utgå utan att det påverkar övriga aktörer. Stöd för utbyte av fler informationsmängder och nya tjänster ska kunna läggas till utan att det påverkar ingående system.
• Skalbarhet. I Sverige finns ca 18 000 vårdgivare. Eko-systemet måste kunna hantera att nya aktörer ansluts och att aktörer kopplas bort, utan att detta påverkar övriga aktörer och system som ingår i eko-systemet.
• God förvaltningsbarhet. Färre beroenden mellan ingående aktörer och system gör det enklare att vidareutveckla och förvalta den digitala infrastrukturen för API-ekosystemet.