...
Styrning, reglering av federationsinfrastrukturen
Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)
Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext och tillitsankartjänster måste följa för att vara en del av den nationella helheten.
Syftet är att säkerställa samhällelig styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen används.
Omfattar t.ex.:
Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer
Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används)
Regler för hur tillitsankartjänster får etableras och anslutas
Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering
Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas
Motsvarar alltså den "yttre styrningen" – den nationella ramen.
OIDF-policy (Federationsoperatör)
Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext, dvs. inom en viss tillitsankartjänsts domän.
För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just tillitsankartjänsterna förvaltas av myndigheter, eftersom de utgör själva fundamentet för ett federationskontext och kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?
En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka tillitsankartjänster som accepteras och får ”anslutas” in i helheten. Även om flera aktörer driver olika tillitsankartjänster kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.
Frågan vi behöver diskutera är alltså: var bör gränsdragningen gå mellan offentlig styrning och mångfalden av andra aktörer, för att både tillit, robusthet och utvecklingsmöjligheter ska kunna säkerställas över tid?
Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)
Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext och tillitsankartjänster måste följa för att vara en del av den nationella helheten.
Syftet är att säkerställa samhällelig styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen användsSyftet är att säkerställa att aktörerna inom just den federationen följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för den aktuella federationen.
Omfattar t.ex.:
Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer
Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används)
Regler för hur tillitsankartjänster får etableras och anslutas
Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering
Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas
Hur metadata ska publiceras och valideras
Vilka tillitsmärken som accepteras inom federationen
Hur tillitsnivåer, LoA eller certifikat ska tolkas
Krav på anslutna parter och hur efterlevnad verifieras
Detaljerade regler för trust chain och trust mark-hantering
...
Motsvarar alltså den "inre yttre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.
...
nationella ramen.
OIDF-policy (
...
OIDF Arkitektur
En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitssammanhang. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.
Detta väcker frågan om hur många Tillitsankartjänster som behövs och varför en modell med flera Tillitsankartjänster skulle kunna vara en fördel i en nationell federationsinfrastruktur.
Arkitekturella drivkrafter bakom val av modell
Här ska vi beskriva drivkrafterna bakom valet av modell
Nedan hämtat från Kap 1.1.1 Ena IAM - sammanhållen identitet- och behörighetshantering
...
Varför flera Tillitsankartjänster aka olika federationskontext?
Att organisera en nationell federationsinfrastruktur kring flera Tillitsankartjänster (Trust Anchor enligt OIDF specifikationen) skapar flexibilitet och möjlighet till anpassning för de olika behov som finns i samverkan.
...
Olika tillitsmodeller och säkerhetsstyrning
All samverkan behöver inte bygga på samma tillitsramverk. Vissa sammanhang kräver styrning enligt ISO 27000 med ledningssystem för informationssäkerhet, medan andra skulle kunna bygga på helt andra regelverk eller kravbilder. Genom att tillåta flera Tillitsankartjänster kan man tillämpa olika tillitsmodeller parallellt, men ändå hålla ihop tekniskt via en gemensam federationsinfrastruktur.
...
Olika tekniska protokoll och standarder
All samverkan behöver inte ske med OIDC eller OAuth. Det finns etablerade miljöer som bygger på SAML, eller andra standarder. Om all metadata blandas i en och samma federationskontext riskerar infrastrukturen att bli svårhanterlig. Med flera Tillitsankartjänster kan man istället skapa tydliga avgränsningar där varje Tillitsankartjänst ansvarar för sitt tekniska område och sina policyer.
...
Federationsoperatör)
Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext, dvs. inom en viss tillitsankartjänsts domän.
Syftet är att säkerställa att aktörerna inom just den federationen följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för den aktuella federationen.
Omfattar t.ex.:
Hur metadata ska publiceras och valideras
Vilka tillitsmärken som accepteras inom federationen
Hur tillitsnivåer, LoA eller certifikat ska tolkas
Krav på anslutna parter och hur efterlevnad verifieras
Detaljerade regler för trust chain och trust mark-hantering
Motsvarar alltså den "inre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.
| Perspektiv | Styrning av federationsinfrastrukturen | OIDF-policy (Federationsområdesansvarig) |
|---|---|---|
| Nivå | Nationell, övergripande | Federationskontext, operativ |
| Ansvarig | Ledningsaktör | Federationsoperatör |
| Syfte | Gemensam styrning och samordning | Säkerställa efterlevnad av gemensamma regler inom ett Federationskontext |
| Fokus | Ramar, standarder, roller, tillsyn | Implementering, validering, metadata och tillitsmärken |
| Typ av krav | Strategiska och juridiska | Tekniska och operativa |
OIDF Arkitektur
En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitssammanhang. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.
Detta väcker frågan om hur många Tillitsankartjänster som behövs och varför en modell med flera Tillitsankartjänster skulle kunna vara en fördel i en nationell federationsinfrastruktur.
Arkitekturella drivkrafter bakom val av modell
Här ska vi beskriva drivkrafterna bakom valet av modell
Nedan hämtat från Kap 1.1.1 Ena IAM - sammanhållen identitet- och behörighetshantering
- Ökad kostnadseffektivitet
Kostnadseffektivitet genom användning av etablerade standarder samt återanvändning av tidigare gjorda investeringar. Infrastrukturen och dess komponenter bygger i stor utsträckning på väl etablerade standarder, som OAuth2, vilket möjliggör användande av standardprodukter. Infrastrukturen är även anpassad för att kunna knytas till befintliga lösningar för exempelvis autentisering av användare, för att minimera behov av förändring då befintliga it-lösningar ansluta till infrastrukturen. Att kunna minska dagens manuella administration av medarbetare i digitala tjänster hos andra huvudmän och istället på ett tillitsfullt och standardiserat sätt kunna dela behörighetsgrundande information som underlag för åtkomst har stor potential ökad säkerhet och minskade administrativa kostnader. Behov av gränsöverskridande samverkan
Digital samverkan sker alltmer mellan olika sektorer, domäner och aktörer. En gemensam teknisk grund minskar behovet av kostsamma specialanpassningar för dessa situationer samt möjliggör att tillit och interoperabilitet kan skalas över gränser.Minskad integrationsbörda
Genom att etablera en gemensam federationsinfrastruktur kan nya tillämpningar återanvända befintliga mekanismer för autentisering, åtkomsthantering och etablering av tillit – istället för att varje organisation eller samverkansinitiativ behöver utveckla egna lösningar.Främjande av innovation och decentralisering
Genom att tillhandahålla en stabil och bred teknisk plattform kan olika verksamheter – offentliga såväl som privata – bygga egna tjänster och lösningar som samtidigt är fullt kompatibla med federationens ramverk.Stöd för behovsdriven förändring över tid
Arkitekturen möjliggör att olika delar (tillitshantering, teknisk federation, tillämpningar) kan vidareutvecklas i olika takt utan att skapa ömsesidiga beroenden som hämmar förändring.- Stöd för utveckling i ett heterogent landskap
Arkitekturen är utformad för att fungera i en miljö där olika organisationer befinner sig på olika nivåer av mognad, har olika tekniska förutsättningar och arbetar med varierande processer och system. Tjänster och digitala förmågor utvecklas i den takt och omfattning som organisationers resurser och prioriteringar tillåter. Detta främjar både flexibilitet och långsiktig samverkan, utan att de mest avancerade aktörerna behöver bromsa sin utveckling eller de mindre erfarna riskerar att hamna utanför.
Varför flera Tillitsankartjänster aka olika federationskontext?
Att organisera en nationell federationsinfrastruktur kring flera Tillitsankartjänster (Trust Anchor enligt OIDF specifikationen) skapar flexibilitet och möjlighet till anpassning för de olika behov som finns i samverkan.
Olika tillitsmodeller och säkerhetsstyrning
All samverkan behöver inte bygga på samma tillitsramverk. Vissa sammanhang kräver styrning enligt ISO 27000 med ledningssystem för informationssäkerhet, medan andra skulle kunna bygga på helt andra regelverk eller kravbilder. Genom att tillåta flera Tillitsankartjänster kan man tillämpa olika tillitsmodeller parallellt, men ändå hålla ihop tekniskt via en gemensam federationsinfrastruktur.Olika tekniska protokoll och standarder
All samverkan behöver inte ske med OIDC eller OAuth. Det finns etablerade miljöer som bygger på SAML, eller andra standarder. Om all metadata blandas i en och samma federationskontext riskerar infrastrukturen att bli svårhanterlig. Med flera Tillitsankartjänster kan man istället skapa tydliga avgränsningar där varje Tillitsankartjänst ansvarar för sitt tekniska område och sina policyer.Avgränsade samverkanskontexter
All samverkan sker inte mellan alla tjänster. I praktiken är det vanligt att grupper av tjänster främst utbyter information med varandra utifrån gemensamma behov och krav. För vissa typer av tjänster, som exempelvis intygstjänster, är det däremot vanligt att de används i flera olika samverkanskontexter eftersom de tillför generella förmågor som många behöver. Andra komponenter, somAPI:er eller klienter, är oftare knutna till ett mer specifikt behov av samverkan. Genom att införa flera Tillitsankartjänster kan man hantera denna variation: intygstjänster kan återanvändas brett, medan mer specialiserade komponenter kan styras inom en snävare kontext.
...
Offentlig sektors rådighet i Federationsinfrastrukturen
För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just tillitsankartjänsterna förvaltas av myndigheter, eftersom de utgör själva fundamentet för ett federationskontext och kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?
En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka tillitsankartjänster som accepteras och får ”anslutas” in i helheten. Även om flera aktörer driver olika tillitsankartjänster kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.
...
Beskrivning och utvärdering "OIDF Trust models"
...