...

1. Det som går under beteckningen "tillitsmärken" är en joker i leken och det har visat sig vara av särskild betydelse att förstå hur EHM tänker sig att använda sådana. Vid ett möte den 8 oktober beskrevs på hög juridisk abstraktionsnivå två exempel,
   1. dels användning för kommunikation mellan två vårdgivare, och
   2. dels användning för tillgång till uppgifter i den nationella läkemedelslistan (NLL).
2. Innan de beskrivningarna redovisas ska det beskrivs ska emellertid beröras
   1. hur metadata hanteras inom en behörighetsinfrastrukturenligt ny standardisering, och
   2. vad som i juridiska sammanhang avses med behörighetskontroll.

...

1. En identitetsintygstjänst respektive en behörighetsintygstjänst kan beskrivas genom metadata. Metadata för id & behörighet är inte integrerade utan stämplade för sig, dvs. olika digitalt stämplade handlingar som därmed är digitala urkunder och åtnjuter straffrättsligt skydd mot förfalskningar och andra manipulationer.

2. Med ”gammal” standard 

   1. stämplas alla metadata för e-identifiering av en aktör

      1. Digg granskar idag viss del av metadata (stämplas inte särskilt), 

      2. Metadata ger i princip tillgång till parts adress och nycklar.

3. Med "ny” standard (det som nu planeras för en behörighetsinfrastrukture-identifiering och behörighetskontroll)

   1. stämplas visserligen alla metadata av en aktör (den Federationsområdesansvarige, inom här beskrivet område EHM),

i) så att det går att veta vad som är en parts (här vårdaktörs) metadata, men

...

i) så att ett visst intygande kan ske av något i metadata, ochså att

ii) denna stämplade uppgift därmed kan verifieras automatiserat,

iii) efter att ha intygats vid straffansvar av den som stämplat (aktören själv eller en granskare).

...

a. t.ex. ändamål för nyttjande eller att vara omfattad av att en sekretessbrytande regel gäller

c) vid direktåtkomst till den digitala tjänst som nyttjas, efter en behörighetskontroll (i de fall tjänsten används med gammalt teknik, dvs. direktåtkomst).

...

1. Med ”tillitsmärke” menas därmed ett stämplat intyg där texten (data som stämplats) utgörs av vissa delar av en aktörs metadata – (delar av den helhet av metadata som den Federationsområdesansvarige stämplat i syfte att skapa ett bevis för vad som är en viss parts samlade metadata).
2. Experter på teknik, arkitektur och verksamhetsutveckling är kreativa och ser många nya möjligheter att lösa tidigare manuella uppgifter strukturerat och automatiseratuppgifter automatiserat.

3. Juristers och verksamhetsansvarigas roll är bl.a  att sätta gränser och fördela ansvar efter att ha tydliggjort inom vilka gränser något ska användas och vem som ska ansvara för vad.

4. Endast metadata av betydelse för behörighetskontroll? Min tanke är att det verkar gå att fördela ansvar korrekt och att uppfatta det som en naturlig del av en behörighetsinfrastruktur om nya stämplade intyg införs, som innehåller uppgifter/data som utgör en delmängd av den metadatasträng som en federationsområdesansvarig har stämplat, och utgör uppgifter som behövs för en juridisk behörighetskontroll, dvs. för att kunna genomföra tillräckliga kontroller av en medarbetares eller en digital aktörs juridiska behörighet. Även beskrivande metadata bör således få införas enligt standard i den mån det krävs för kontrollen av den juridiska behörigheten.

5. Användning av metadata för att på annat sätt stödja själva handläggningen, av ett ärende som väckts i den digitala tjänsten, än att förenkla och automatisera kontroll av juridisk behörighet hör inte primärt till en behörighetsinfrastruktur.

a) Det är blir något annat än en sedvanlig behörighetskontroll om vi, generellt för hela behörighetsinfrastruklturen, ska utforma stöd via metadata för att

...

b) Det kan uppkomma nya partsförhållanden vid en sådan vidgad användning av metadata och det kan bli komplicerat att utforma en reglering för en så omfattande hantering.

Ett första försök till beskrivning av

...

metadataanvändningen inom EHM

Vid vårt möte den 8 oktober beskrevs följande två exempel översiktligt.

...

1. rätt adress och nyckel för att det ska kunna kontrolleras från vilken aktör kommunikationen kommer, och
2. stöd för att kommunicera ett tillitsmärke.

– Frågan är om

...

ett sådant förfarande är rättsenligt och om beskrivningen

...

korrekt återger det som behövs.

Kommunikation med den nationella läkemedelslistan (NLL)

En läkare hos vårdgivare A vill ha åtkomst till den nationella läkemeddelslistan beträffande för en patient som är på besök. Läkaren finner att de juridiska förutsättningarna är uppfyllda för att få ta del av listan. EHM, som tillhandahåller listan för behöriga aktörer, behöver då utöver att kunna kontrollera från vilken vårdgivare (vilket system) anropet kommer och uppgifter i intyg om läkarens identitet och yrkesroll samt sjukvårdsinrättning där denne är verksam. Om ett tillitsmärke levereras med stöd av behörighetsinfrastrukturen fattar EHM automatiserat beslut om behörighet att få direktåtkomst, utan kontroll av uppgifterna i intyget. 

...

1. Lagen (2018:1212) om nationell läkemedelslista (”läkemedelslistelagen”) reglerar behandling av personuppgifter i den nationella läkemedelslistan som förs av E-hälsomyndigheten.

2. Tillgången till uppgifter i läkemedelslistan är hårt särreglerad, och ett grundläggande krav är att endast den som är behörigfår ta del av uppgifter. Kravet på behörighetskontroll är därmed centralt för systemets rättsenlighet, både ur integritetssynpunkt och för att uppfylla de krav på informationssäkerhet som följer av EU:s dataskyddsförordning (GDPR) och hälso- och sjukvårdens sekretessbestämmelser.

3. Av 8–12 §§ läkemedelslistelagen framgår att endast vissa aktörer får ha direktåtkomst till uppgifter i läkemedelslistan, och endast i den utsträckning det behövs för deras uppgifter.

   • 8 § anger att E-hälsomyndigheten ska göra uppgifter i läkemedelslistan tillgängliga för:

     1. den enskilde själv,

     2. den som förskriver läkemedel eller förskrivningsberättigade varor,

     3. den som expedierar läkemedel (apotekspersonal), och

     4. vissa andra aktörer som anges i lagen.

   • 9 § preciserar att tillgången ska vara begränsad till vad som är nödvändigt för respektive ändamål.

   • 10–11 §§ reglerar särskilda fall, t.ex. förskrivares tillgång till en patients uppgifter och den enskildes möjlighet att spärra uppgifter.

4. Dessa bestämmelser förutsätter att en behörighetskontroll kan säkerställa två saker:

   1. Att användaren är identifierad (vem den är).

   2. Att användaren har rätt att ta del av uppgifterna i den aktuella rollen och för det aktuella ändamålet(behörighet).

5. Enligt 17 § ska E-hälsomyndigheten se till att obehörig åtkomst förhindras. Av förarbetena (prop. 2017/18:223 s. 183 f.) framgår att detta innebär krav på ett tekniskt och organisatoriskt system för behörighetskontroll. Myndigheten ska säkerställa att endast personer med korrekt vårdrelation, roll och ändamål får åtkomst. Behörighetskontrollen ska bygga på en säker identitetshantering och tilldelning av roller och åtkomsträttigheter som motsvarar den enskildes funktion i vården, vilket innebär att E-hälsomyndigheten inte själv beslutar vem som är behörig i vårdorganisationen, men myndigheten ska kunna kontrollera och verifiera att åtkomsten grundas på giltig behörighetsinformation från den vårdgivare eller apoteksaktör som ansvarar för användaren.

6. I 4 kap. 2 § föreskrivs att E-hälsomyndigheten ska föra loggar och vidta tekniska åtgärder för att säkerställa att åtkomst endast ges till behöriga. Förordningen preciserar att myndigheten ska kunna kontrollera vilken funktion eller yrkesrollsom ligger till grund för åtkomsten. Detta konkretiseras i myndighetens föreskrifter (HSLF-FS 2020:24) om tekniska krav, där det krävs att vårdgivaren överför behörighetsattribut till E-hälsomyndigheten i samband med åtkomstbegäran.

...

Slutsatser

1. 1. Behörighetskontroll är ett uttryckligt lagkrav enligt läkemedelslistelagen.

   2. E-hälsomyndigheten ansvarar för att tekniskt och organisatoriskt säkerställa att åtkomst endast ges till behöriga.

   3. Vårdgivaren och apoteksaktören ansvarar för att ange korrekt behörighet för sina användare och att hålla denna information aktuell.

   4. En fungerande behörighetsinfrastruktur är därför en förutsättning för att lagen ska kunna tillämpas rättsenligt och effektivt.

Kontroller som krävs innan direktåtkomst ges (förhandskontroller)

...

• I NLL är det E-hälsomyndigheten som tillhandahåller systemet och därför måste kunna verifiera användarens behörighet i realtid, men med stöd av uppgifter som tillhandahålls av den vårdgivare eller apoteksaktör som ansvarar för användaren.

• I PDL är det däremot varje vårdgivare som själv ansvarar för behörighetsstyrning, loggning och kontroll inom sin organisation, och som ska kunna visa att åtkomst endast medges när det är nödvändigt för vården.

1. 1. Vid direktåtkomst gäller i båda lagarna att kontrollerna ska vara genomförda innan någon uppgift lämnas ut. Vid utlämnande på medium för automatiserad behandling räcker det däremot att den utlämnande organisationen identifierar mottagande organisation, eftersom det personuppgiftsrättsliga ansvaret då övergår till mottagaren.

Förhållandet till andra typer av behörighetskontroll

...