...

Ena federationsinfrastruktur är uppbyggd för att skilja mellan hur aktörer ansluter tekniskt till infrastrukturen och på vilka villkor de samverkar inom olika tillitsdomäner. Själva federationsinfrastrukturen utgör den tekniska grunden som gör det möjligt för aktörer att ansluta sina komponenter, publicera metadata och bli verifierbara i ett gemensamt nätverk. Den beskriver vem som vill samverka och på vilket sätt aktörernas komponenter kan hittas, verifieras och användas.

...

Rekommendation för Enas federationsinfrastruktur

Den nationella federationsinfrastrukturen etableras som en koordinerad struktur med flera federationskontexter, i enlighet med OIDF-modellen IIMAR (Interlinked Intermediates with Multi-Anchor Resolution).

Modellen utgår från att flera tillitsankartjänster (Trust Anchors) kan samexistera och samverka inom en gemensam nationell styrningsram. Varje tillitsankartjänst ansvarar för ett eget federationskontext, där aktörerna kan välja vilka delar av de nationellt gemensamma tekniska specifikationerna, tillitsskapande krav och styrningsprinciper som ska tillämpas för att möta respektive behov. Interoperabiliteten mellan kontexterna säkerställs genom gemensamma anslutningstjänster, format och tillitsramar.

Alternativa modeller för svensk federationsinfrastruktur

Vid etableringen av den nationella federationsinfrastrukturen finns två vägval för hur den gemensamma tillitsstrukturen kan organiseras. 

Alternativ 1 – Initialt ett gemensamt federationskontext
I denna modell etableras ett enda nationellt federationskontext som omfattar all digital samverkan – både nationell identitetshantering och behörighetshantering. Alla tillitsankartjänster, anslutningsoperatörer och tillitsmärkestjänster verkar inom samma övergripande tillitsstruktur och följer gemensamma policyer och styrning.
Fördelen med detta alternativ är enkelhet och tydlighet: en enhetlig policy, gemensam förvaltning och sammanhållen tillitsstruktur. Nackdelen är minskad flexibilitet när olika tillitsnivåer, tekniska protokoll eller särskilda krav behöver införas för olika typer av informationsutbyte.

Alternativ 2 – Initialt två federationskontexter: nationell identitet samt identitet och behörighet organisationsöverskridande
I detta alternativ etableras två separata men interoperabla federationskontexter under gemensam nationell styrning.
Det första federationskontextet omfattar svensk e-legitimering och identitetsintyg, med tillitsnivåer och regelverk enligt eIDAS och nationella krav.
Det andra omfattar organisationsöverskridande identitet- och behörighetshantering, med fokus på behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.
De båda kontexterna delar teknisk infrastruktur, gemensamma format och verifieringsmekanismer men kan tillämpa olika tillitsmodeller och juridiska krav. Denna modell ger större flexibilitet och gör det möjligt att särskilt hantera sektorsövergripande samverkan utan att påverka befintlig e-legitimationsfederation.

Flera federationskontexter under gemensam styrning

Den svenska federationsinfrastrukturen bör därför omfatta minst två federationskontexter:
– Ett federationskontext för svensk e-legitimering med fokus på identitetsintyg, certifiering och säkerhetsnivåer enligt eIDAS och nationella krav.
– Ett federationskontext för behörighetshantering med fokus på förmedling av behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.

De båda kontexterna utgår från olika tillitsstrukturer men verkar inom samma federationsinfrastruktur, delar gemensamma tjänster såsom anslutnings- och verifieringstjänster och följer samma övergripande regelverk.

Behovet av internationell samverkan är samtidigt centralt. Federationsinfrastrukturen ska kunna samverka med motsvarande lösningar i andra länder och utbyta tillitsinformation på ett standardiserat och verifierbart sätt. Det möjliggör gränsöverskridande användning av både svenska e-legitimationer och behörighetsintyg, samtidigt som nationell styrning och tillitsramverk bevaras.

Etablering av nya federationskontexter vid behov av särskild teknisk samverkan

Nya tillitsankartjänster kan införas när tekniska behov uppstår som inte kan eller bör lösas inom befintligt federationskontext, till exempel olika protokoll, tillitsnivåer, krypteringsmetoder eller integrationsmodeller. Ett exempel är ett federationskontext för behörighetshantering, där tillitsstrukturen och de tekniska mekanismerna skiljer sig från e-legitimering men där interoperabilitet mellan kontexterna fortfarande krävs.
Varje ny tillitsankartjänst fungerar då som en självständig Trust Anchor enligt OIDF-specifikationen men verkar inom Ena:s gemensamma styrningsram och följer gemensamma tillitsskapande principer.

IIMAR som modell för samordnad interoperabilitet

Den nationella federationsinfrastrukturen ska bygga på OIDF-modellen IIMAR (Interlinked Intermediates with Multi-Anchor Resolution). I denna modell kan flera oberoende Trust Anchors (tillitsankartjänster) samexistera utan hierarki, gemensamma Intermediates (anslutningstjänster) kan vara kopplade till flera tillitsankartjänster samtidigt, och aktörer kan verifiera metadata och tillit över flera federationskontexter

...

.

Nationell samordning, tillitsstyrning och interoperabilitet

Ledningsaktören inom Ena ansvarar för att erkänna tillitsankartjänster (federationskontexter) som en del av den nationella infrastrukturen och säkerställa att de följer det gemensamt överenskomna regelverket och de tekniska principerna för federationsinfrastrukturen. Syftet är att alla federationskontexter ska kunna samverka både tekniskt och tillitsmässigt, med bibehållen rådighet för offentlig sektor även när flera tillitsankartjänster etableras.

Gemensamma metadataformat, kryptografiska standarder, tillitsramar och verifieringstjänster används för att undvika fragmentering och möjliggöra sömlös digital samverkan mellan sektorer och federationskontexter. På så sätt upprätthålls interoperabilitet, rättssäkerhet och förtroende i hela den nationella federationsinfrastrukturen.

OIDF Arkitekturer

En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitsstruktur. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.

...