...

• Enkelhet och kostnadseffektivitet
  Infrastrukturens komplexitet ska hanteras centralt så att det blir enkelt för federationsmedlemmar att ansluta.
  Det innebär: 

  • stöd för smidig registrering av nycklar,

  • distribuerad anslutning och

  • möjlighet till delegerad självadministration.

• Samordning av tillitsskapande krav

  • Konsoliderade säkerhetskrav och gemensamma tillitsskapande krav ska förmedlas till alla parter.

  • Förmågan att hantera och sprida tillitsinformation på ett distribuerat sätt är avgörande,

  • liksom att kunna tilldela och verifiera tillitsmärken.

• Återanvändning av befintliga investeringar

  • Infrastrukturen ska kunna samverka med redan etablerade lösningar – legitimeringstjänster, attributkällor och befintliga federationer

  • och stödja efterlevnadskontroller utan att duplicera kostnader eller processer.

• Robusthet och säkerhet

  • Federationsinfrastrukturen måste vara tålig, med redundans,

  • stöd för alternativa kommunikationsnät (t.ex. SGSI) och 

  • kontinuerliga kontroller av efterlevnad och säkerhet.

• Skalbarhet och flexibilitet

  • Nya aktörer ska kunna anslutas enkelt, och både infrastrukturen och de tekniska komponenterna för IAM måste kunna växa. 

  • Det ska även vara möjligt att etablera nya samverkanskontexter över tid utan att påverka redan anslutna aktörer.

Styrning och policyhantering - två nivåer

För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just federationskontext förvaltas av myndigheter eftersom de kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?

En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka federationskontext som accepteras och får ”anslutas " federationsinfrastrukturen. Även om flera aktörer driver olika federationskontext kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.

Frågan vi behöver diskutera är alltså: var bör gränsdragningen gå mellan offentlig styrning och mångfalden av andra aktörer, för att både tillit, robusthet och utvecklingsmöjligheter ska kunna säkerställas över tid?

Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)

Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext måste följa för att vara en del av den nationella federationsinfrastrukturen.

Syftet är att säkerställa styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen används för att skapa interoperabilitet mellan federationskontext.

Omfattar t.ex.:

• Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer

• Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används, och vilka protokoll som kan användas)

• Regler för hur federationskontext får etableras och anslutas

• Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering

• Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas

Motsvarar alltså den "yttre styrningen" – den nationella ramen.

Policy för ett federationskontext (Federationsoperatörernas ansvar)

Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext.

Syftet är att säkerställa att aktörerna inom just den federationen följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för den aktuella federationen.

Omfattar t.ex.:

• Vilken metadata ska publiceras och valideras

• Vilka tillitsmärken som accepteras inom ett federationskontext.

• Eventuella utökningar av nationella regelverk

Motsvarar alltså den "inre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.

Anslutning till federationsinfrastrukturen och till federationskontext

Ena federationsinfrastruktur är uppbyggd för att skilja mellan hur aktörer ansluter tekniskt till infrastrukturen och på vilka villkor de samverkar inom olika federations- och samverkanskontext. Själva federationsinfrastrukturen utgör den tekniska grunden som gör det möjligt för aktörer att ansluta sina komponenter, publicera metadata och bli verifierbara i ett gemensamt nätverk. Den beskriver vem som vill samverka och på vilket sätt aktörernas komponenter kan hittas, verifieras och användas.

Federationskontexterna utgör grunden där villkoren för samverkan definieras. Varje federationskontext utgår från vilka krav, tillitsnivåer och regelverk som gäller för deltagande aktörer – inte från vilken typ av samverkan som sker. Det gör att flera olika typer av digital samverkan kan ske inom samma tekniska grund, men möjlighet till ytterligare tillitskapande strukturer. Ett federationskontext kan detaljeras ytterligare genom införandet av ett eller flera samverkanskontexter. Samverkanskontexter beskriver mer specifika verksamhetsmässiga eller tematiska ramar för informationsutbyte mellan aktörer, till exempel inom ett visst område eller en särskild tillämpning. På så sätt kan federationsinfrastrukturen stödja både övergripande styrning av till och finmaskig anpassning för olika typer av digital samverkan

När en organisation blir federationsmedlem ansluter den sig till den gemensamma federationsinfrastrukturen via en Anslutningsoperatör.
Detta innebär att organisationens tekniska komponenter (t.ex. legitimeringstjänster, auktorisationstjänster, API:er eller e-tjänster) registreras och publiceras i infrastrukturen på ett standardiserat sätt med signerad metadata och tillhörande tillitsinformation.

Syftet med denna anslutning är att:

• ge komponenterna en teknisk identitet inom infrastrukturen,

• säkerställa att deras metadata kan hittas, verifieras och användas av andra aktörer,

• skapa grundläggande teknisk tillit genom kryptografisk validering mot en tillitsankartjänst.

Anslutningen till infrastrukturen är alltså teknisk och strukturell – den placerar aktören i nätverket och gör den sökbar, men säger ännu inget om vilken typ av samverkan eller vilka tillitskrav som gäller

Ett federationskontext representerar en särskild tillitsdomän kopplad till en Tillitsankartjänst.
Här definieras vilka tillitsmodeller, regelverk och tillitsmärken som gäller för de aktörer som ska samverka inom just det kontextet.

För att en ansluten aktör ska kunna delta i digital samverkan inom ett visst kontext krävs att:

• den anslutande operatören är kopplad till det aktuella tillitsankaret,

• aktören uppfyller de tillitsskapande krav som gäller för kontextet (t.ex. via tillitsmärken),

• tillitskedjan för komponenten kan valideras upp till det tillitsankare som gäller för kontextet.

På så sätt kan samma tekniska anslutning till infrastrukturen användas i flera federationskontexter – men tilliten och regelverken verifieras separat i varje kontext.

Anslutningsoperatören utgör länken mellan den tekniska federationsinfrastrukturen och de olika federationskontexterna.
Operatören:

• ansluter och administrerar sina medlemmars komponenter till infrastrukturen,

• publicerar deras metadata,

• kopplar anslutningen till ett eller flera federationskontexter,

Genom denna roll kan operatören även stödja interoperabilitet mellan olika tillitsankartjänster och kontexter, genom att samordna hur metadata publiceras och hur valideringstjänster används.

För att helheten ska fungera krävs att interoperabilitet bevaras både inom den tekniska federationsinfrastrukturen och mellan olika federationskontexter.

1. Gemensam teknisk grund
   Alla tillitsankartjänster och anslutningsoperatörer använder samma tekniska federation – samma metadataformat, signeringsstandarder och mekanismer för tillitskedjor.
   Det gör att metadata från olika federationskontexter kan läsas, verifieras och förstås på samma sätt, oavsett vilket tillitsankare som ligger till grund.

2. Anslutningsoperatörer som bryggor
   En anslutningsoperatör kan vara kopplad till flera tillitsankartjänster och därmed agera bro mellan kontexter.
   Genom att publicera metadata i enlighet med gemensam profilering kan samma komponent (t.ex. en legitimeringstjänst) användas inom flera federationskontexter utan dubbelregistrering.

3. Tillitsmärken som bärande princip för interoperabilitet
   Eftersom tillitsmärken beskriver uppfyllda tillitsskapande krav på ett standardiserat sätt kan de erkännas över flera federationskontexter.
   En aktör som redan är granskad och tilldelad ett tillitsmärke inom ett kontext behöver därför inte genomgå ny granskning för samma krav i ett annat kontext.

4. Övergripande styrning genom ledningsaktören
   Ledningsaktören ansvarar för att regelverket för infrastrukturen anger vilka tekniska specifikationer och gemensamma tillitsramar som måste följas för att en federationskontext ska kunna anslutas.
   På så sätt kan olika tillitsankartjänster och federationskontexter samexistera – men alltid inom en gemensam och verifierbar teknisk ram.

...

Anslutning till federationsinfrastrukturen och till federationskontext

Ena federationsinfrastruktur är uppbyggd för att skilja mellan hur aktörer ansluter tekniskt till infrastrukturen och på vilka villkor de samverkar inom olika federations- och samverkanskontext. Själva federationsinfrastrukturen utgör den tekniska grunden som gör det möjligt för aktörer att ansluta sina komponenter, publicera metadata och bli verifierbara i ett gemensamt nätverk. Den beskriver vem som vill samverka och på vilket sätt aktörernas komponenter kan hittas, verifieras och användas.

Federationskontexterna utgör grunden där villkoren för samverkan definieras. Varje federationskontext utgår från vilka krav, tillitsnivåer och regelverk som gäller för deltagande aktörer – inte från vilken typ av samverkan som sker. Det gör att flera olika typer av digital samverkan kan ske inom samma tekniska grund, men möjlighet till ytterligare tillitskapande strukturer. Ett federationskontext kan detaljeras ytterligare genom införandet av ett eller flera samverkanskontexter. Samverkanskontexter beskriver mer specifika verksamhetsmässiga eller tematiska ramar för informationsutbyte mellan aktörer, till exempel inom ett visst område eller en särskild tillämpning. På så sätt kan federationsinfrastrukturen stödja både övergripande styrning av till och finmaskig anpassning för olika typer av digital samverkan

När en organisation blir federationsmedlem ansluter den sig till den gemensamma federationsinfrastrukturen via en Anslutningsoperatör.
Detta innebär att organisationens tekniska komponenter (t.ex. legitimeringstjänster, auktorisationstjänster, API:er eller e-tjänster) registreras och publiceras i infrastrukturen på ett standardiserat sätt med signerad metadata och tillhörande tillitsinformation.

Syftet med denna anslutning är att:

• ge komponenterna en teknisk identitet inom infrastrukturen,

• säkerställa att deras metadata kan hittas, verifieras och användas av andra aktörer,

• skapa grundläggande teknisk tillit genom kryptografisk validering mot en tillitsankartjänst.

Anslutningen till infrastrukturen är alltså teknisk och strukturell – den placerar aktören i nätverket och gör den sökbar, men säger ännu inget om vilken typ av samverkan eller vilka tillitskrav som gäller

Ett federationskontext representerar en särskild tillitsdomän kopplad till en Tillitsankartjänst.
Här definieras vilka tillitsmodeller, regelverk och tillitsmärken som gäller för de aktörer som ska samverka inom just det kontextet.

För att en ansluten aktör ska kunna delta i digital samverkan inom ett visst kontext krävs att:

• den anslutande operatören är kopplad till det aktuella tillitsankaret,

• aktören uppfyller de tillitsskapande krav som gäller för kontextet (t.ex. via tillitsmärken),

• tillitskedjan för komponenten kan valideras upp till det tillitsankare som gäller för kontextet.

På så sätt kan samma tekniska anslutning till infrastrukturen användas i flera federationskontexter – men tilliten och regelverken verifieras separat i varje kontext.

Anslutningsoperatören utgör länken mellan den tekniska federationsinfrastrukturen och de olika federationskontexterna.
Operatören:

• ansluter och administrerar sina medlemmars komponenter till infrastrukturen,

• publicerar deras metadata,

• kopplar anslutningen till ett eller flera federationskontexter,

Genom denna roll kan operatören även stödja interoperabilitet mellan olika tillitsankartjänster och kontexter, genom att samordna hur metadata publiceras och hur valideringstjänster används.

För att helheten ska fungera krävs att interoperabilitet bevaras både inom den tekniska federationsinfrastrukturen och mellan olika federationskontexter.

1. Gemensam teknisk grund
   Alla tillitsankartjänster och anslutningsoperatörer använder samma tekniska federation – samma metadataformat, signeringsstandarder och mekanismer för tillitskedjor.
   Det gör att metadata från olika federationskontexter kan läsas, verifieras och förstås på samma sätt, oavsett vilket tillitsankare som ligger till grund.

2. Anslutningsoperatörer som bryggor
   En anslutningsoperatör kan vara kopplad till flera tillitsankartjänster och därmed agera bro mellan kontexter.
   Genom att publicera metadata i enlighet med gemensam profilering kan samma komponent (t.ex. en legitimeringstjänst) användas inom flera federationskontexter utan dubbelregistrering.

3. Tillitsmärken som bärande princip för interoperabilitet
   Eftersom tillitsmärken beskriver uppfyllda tillitsskapande krav på ett standardiserat sätt kan de erkännas över flera federationskontexter.
   En aktör som redan är granskad och tilldelad ett tillitsmärke inom ett kontext behöver därför inte genomgå ny granskning för samma krav i ett annat kontext.

4. Övergripande styrning genom ledningsaktören
   Ledningsaktören ansvarar för att regelverket för infrastrukturen anger vilka tekniska specifikationer och gemensamma tillitsramar som måste följas för att en federationskontext ska kunna anslutas.
   På så sätt kan olika tillitsankartjänster och federationskontexter samexistera – men alltid inom en gemensam och verifierbar teknisk ram.

Att ansluta till federationsinfrastrukturen ger teknisk synlighet och verifierbarhet, medan anslutning till ett federationskontext ger tillgång till en tillitsdomän med särskilda krav.
Genom den gemensamma tekniska infrastrukturen, standardiserade tillitsmärken och samordnade operatörstjänster bevaras interoperabiliteten mellan kontexter – vilket gör att aktörer kan samverka digitalt över organisations- och sektorsgränser utan att tilliten förloras eller måste byggas om.

Styrning och policyhantering - två nivåer

För att offentlig sektor ska kunna ha rådighet över den federativa infrastrukturen behöver vi gemensamt ta ställning till vilken nivå av ansvar som bör ligga hos myndigheter. Är det rimligt att just federationskontext förvaltas av myndigheter eftersom de kräver stabilitet och legitimitet i offentlig förvaltning?

En möjlig modell är att myndigheter även ansvarar för den första nivån av underordnade anslutningstjänster. Det skulle skapa en gemensam bas där aktörer kan ansluta sig under tydliga ramar, medan andra anslutningstjänster längre ut i hierarkin kan utvecklas av olika aktörer. På så sätt kan offentlig rådighet kombineras med flexibilitet och innovationskraft.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den ledningsaktör som ansvarar för infrastrukturen ändå kan styra genom att avgöra vilka federationskontext som accepteras och får ”anslutas " federationsinfrastrukturen. Även om flera aktörer driver olika federationskontext kan rådighet därför upprätthållas genom de överordnade regler och policies som styr helheten.

Frågan vi behöver diskutera är alltså: var bör gränsdragningen gå mellan offentlig styrning och mångfalden av andra aktörer, för att både tillit, robusthet och utvecklingsmöjligheter ska kunna säkerställas över tid?

Styrning av federationsinfrastrukturen (Ledningsaktörens ansvar)

Denna styrning handlar om övergripande reglering av hela infrastrukturen. Ledningsaktören sätter de ramar och krav som alla federationskontext måste följa för att vara en del av den nationella federationsinfrastrukturen.

Syftet är att säkerställa styrning, neutralitet och enhetlighet i hur federationsinfrastrukturen används för att skapa interoperabilitet mellan federationskontext.

Omfattar t.ex.:

• Grundläggande säkerhetskrav och tillitsskapande principer

• Gemensamma tekniska specifikationer och standardval (t.ex. att OIDF används, och vilka protokoll som kan användas)

• Regler för hur federationskontext får etableras och anslutas

• Krav på revision, incidentrapportering och förändringshantering

• Ramverk för hur tillit, ansvar och avtal ska utformas

Motsvarar alltså den "yttre styrningen" – den nationella ramen.

Policy för ett federationskontext (Federationsoperatörernas ansvar)

Denna policy gäller inom ett specifikt federationskontext.

Syftet är att säkerställa att aktörerna inom just den federationen följer både de gemensamma nationella ramarna och de specifika krav som gäller för den aktuella federationen.

Omfattar t.ex.:

• Vilken metadata ska publiceras och valideras

• Vilka tillitsmärken som accepteras inom ett federationskontext.

• Eventuella utökningar av nationella regelverk

Motsvarar alltså den "inre styrningen" – den operativa policyn som omsätter de nationella reglerna i praktiken.

Rekommendation för Enas federationsinfrastruktur

...