...

Inledning

OpenID Federation (OIDF) tillhandahåller definierar en arkitektur för modell för hur tillit och interoperabilitet kan etableras mellan ett brett spektrum av olika organisationer på ett distribuerat och standardiserat sätt. OIDF-specifikationen kan dock tillämpas enligt flera olika arkitekturella mönster, med skilda nivåer av centralisering, ansvarsfördelning och flexibilitet.

För Enas federationsinfrastruktur innebär detta att det finns flera möjliga sätt att organisera relationen mellan tillitsankartjänster, anslutningstjänster och relationer mellan federationsinfrastrukturtjänster och de aktörer som deltar i digital samverkan. Valet av modell påverkar hur tillit etableras, hur metadata valideras och hur nya federationskontexter kan uppstå över tid.

...

Tabellen nedan beskriver och analyserar de fyra huvudsakliga tillitsmodellerna i OpenID Federation ur ett mer tekniskt perspektiv.
Fokus ligger på hur tillit etableras, hur policyer tillämpas och hur interoperabilitet upprätthålls mellan federationskontexter.
Jämförelsen visar hur modellerna skiljer sig i fråga om styrningsnivå, komplexitet i nyckelhantering, valideringslogik och grad av teknisk flexibilitet.
Analysen tydliggör även vilka modeller som fullt ut stöds av OIDF-specifikationen och vilka som kräver kompletterande mekanismer, till exempel extern nyckeldistribution eller utökad governance.
Syftet är att ge en teknisk grund för val av modell inom Enas federationsinfrastruktur och förstå hur olika arkitekturella beslut påverkar robusthet, interoperabilitet och möjlighet till automatiserad verifiering över tid.

Behovsanalys

En Tillitsankartjänst utgör den yttersta källan till tillit och skapar därmed ett federationskontext – en gemensam teknisk ram där anslutna tjänster kan verifieras och ingå i samma tillitsstruktur. Inom ett sådant federationskontext kan aktörer dessutom använda tillitsmärken för att definiera vilka tillitsskapande krav som är uppfyllda. På så sätt kan man etablera olika samverkanskontexter där informationsutbyte sker på villkor som är anpassade efter behov och kravbild, utan att frångå den gemensamma tekniska grunden.

...

1. Olika tillitsmodeller och styrning
   All samverkan behöver inte bygga på samma modell för tillit. Vissa sammanhang kräver styrning enligt ISO 27000 Tillitsmodeller kan utformas och tillämpas på olika sätt beroende på verksamhetens behov och risknivå. Även när samma grundläggande principer för ledning och kontroll används, exempelvis ISO 27000-serien med ledningssystem för informationssäkerhet, medan andra skulle kunna bygga på helt andra regelverk eller kravbilder. Genom att tillåta flera Tillitsankartjänster kan man tillämpa olika tillitsmodeller parallellt, men ändå hålla ihop tekniskt via en gemensam federationsinfrastrukturkan omfattningen av krav, uppföljning och efterlevnad skilja sig avsevärt. Vissa sammanhang kan kräva detaljerad styrning och kontinuerlig revision, medan andra främst betonar ömsesidigt ansvar och övergripande riktlinjer och avtal. Genom att möjliggöra flera tillitsmodeller kan samverkan anpassas till olika förutsättningar utan att helheten går förlorad.

2. Olika tekniska protokoll och standarder
   All samverkan behöver inte ske med OIDC eller OAuth. Det finns etablerade miljöer som bygger på SAML, eller andra standarder. Om all metadata blandas i en och samma federationskontext riskerar infrastrukturen att bli svårhanterlig. Med flera Tillitsankartjänster kan man istället skapa tydliga avgränsningar där varje Tillitsankartjänst ansvarar för sitt tekniska område och sina policyer.

3. Avgränsade samverkanskontexter
   All samverkan sker inte mellan alla tjänster. I praktiken är det vanligt att grupper av tjänster främst utbyter information med varandra utifrån gemensamma behov och krav. För vissa typer av tjänster, som exempelvis intygstjänster, är det däremot vanligt att de används i flera olika samverkanskontexter eftersom de tillför generella förmågor som många behöver. Andra komponenter, somAPI:er eller klienter, är oftare knutna till ett mer specifikt behov av samverkan. Genom att införa flera Tillitsankartjänster kan man hantera denna variation: intygstjänster kan återanvändas brett, medan mer specialiserade komponenter kan styras inom en snävare kontext.

...

Nedan hämtat från Kap 1.1.1 Ena IAM - sammanhållen identitet- och behörighetshantering Samordnad identitet och behörighet

1. Bra användarupplevelse
   En absolut förutsättning för att en arkitektur för identitets- och behörighetshantering ska nå de effektmål som eftersträvas, måste användarupplevelsen vid inloggningar beaktas  i relation till etablerade standarder för tillgänglighet, användbarhet och kognition.
   
   
2. Ökad kostnadseffektivitet
   Kostnadseffektivitet genom användning av etablerade standarder samt återanvändning av tidigare gjorda investeringar. Infrastrukturen och dess komponenter bygger i stor utsträckning på väl etablerade standarder, som OAuth2, vilket möjliggör användande av standardprodukter. Infrastrukturen är även anpassad för att kunna knytas till befintliga lösningar för exempelvis autentisering av användare, för att minimera behov av förändring då befintliga it-lösningar ansluta till infrastrukturen. Att kunna minska dagens manuella administration av medarbetare i digitala tjänster hos andra huvudmän och istället på ett tillitsfullt och standardiserat sätt kunna dela behörighetsgrundande information som underlag för åtkomst har stor potential ökad säkerhet och minskade administrativa kostnader.
   
   

3. Behov av gränsöverskridande samverkan
   Digital samverkan sker alltmer mellan olika sektorer, domäner och aktörer. En gemensam teknisk grund minskar behovet av kostsamma specialanpassningar för dessa situationer samt möjliggör att tillit och interoperabilitet kan skalas över gränser.
   
   

4. Minskad integrationsbörda
   Genom att etablera en gemensam federationsinfrastruktur kan nya tillämpningar återanvända befintliga mekanismer för autentisering, åtkomsthantering och etablering av tillit – istället för att varje organisation eller samverkansinitiativ behöver utveckla egna lösningar.
   
   

5. Främjande av innovation och decentralisering
   Genom att tillhandahålla en stabil och bred teknisk plattform kan olika verksamheter – offentliga såväl som privata – bygga egna tjänster och lösningar som samtidigt är fullt kompatibla med federationens ramverk.
   
   

6. Stöd för behovsdriven förändring över tid
   Arkitekturen möjliggör att olika delar (tillitshantering, teknisk federation, tillämpningar) kan vidareutvecklas i olika takt utan att skapa ömsesidiga beroenden som hämmar förändring.
   
   

7. Stöd för utveckling i ett heterogent landskap
   Arkitekturen är utformad för att fungera i en miljö där olika organisationer befinner sig på olika nivåer av mognad, har olika tekniska förutsättningar och arbetar med varierande processer och system. Tjänster och digitala förmågor utvecklas i den takt och omfattning som organisationers resurser och prioriteringar tillåter. Detta främjar både flexibilitet och långsiktig samverkan, utan att de mest avancerade aktörerna behöver bromsa sin utveckling eller de mindre erfarna riskerar att hamna utanför.

Tekniska krav på federationsinfrastrukturen

• Enkel anslutningEnkelhet och kostnadseffektivitet
  Infrastrukturens komplexitet ska hanteras centralt så att det blir enkelt för federationsmedlemmar att ansluta.
  Det innebär: 

  • stöd för smidig registrering av nycklar,

  • distribuerad anslutning och

  • möjlighet till delegerad självadministration.

• Samordning av tillitsskapande krav

  • Konsoliderade säkerhetskrav och gemensamma tillitsskapande krav ska förmedlas till alla parter.

  • Förmågan att hantera och sprida tillitsinformation på ett distribuerat sätt är avgörande,

  • liksom att kunna tilldela och verifiera tillitsmärken.

• Återanvändning av befintliga investeringar

  • Infrastrukturen ska kunna samverka med redan etablerade lösningar – legitimeringstjänster, attributkällor och befintliga federationer

  • och stödja efterlevnadskontroller utan att duplicera kostnader eller processer.

• Robusthet och säkerhet

  • Federationsinfrastrukturen måste vara tålig, med redundans,

  • stöd för alternativa kommunikationsnät (t.ex. SGSI) och 

  • kontinuerliga kontroller av efterlevnad och säkerhet.

• Skalbarhet och flexibilitet

  • Nya aktörer ska kunna anslutas enkelt, och både infrastrukturen och de tekniska komponenterna för IAM måste kunna växa. 

  • Det ska även vara möjligt att etablera nya samverkanskontexter över tid utan att påverka redan anslutna aktörer.

...

Tabellen nedan analyserar hur olika tillitsmodeller enligt OpenID Federation kan stödja de arkitekturella drivkrafter som identifierats för Enas federationsinfrastruktur. Varje modell – från den hierarkiska HTA till den mer distribuerade IIMAR – erbjuder olika balans mellan styrning, flexibilitet, interoperabilitet och kostnadseffektivitet. Syftet är att tydliggöra hur val av modell påverkar förmågan att uppnå nationell samordning samtidigt som lokal autonomi, innovation och långsiktig skalbarhet bevaras.

Tabellen visar att IIMAR-modellen kan ge det bästa samlade stödet för de arkitekturella drivkrafter som definierats för Ena IAM. Modellen kombinerar flexibilitet, decentraliserad utveckling och återanvändning av gemensam teknik, samtidigt som den bevarar nationell samordning och enhetliga principer för tillit och interoperabilitet. Detta gör IIMAR särskilt väl lämpad som grund för en nationell federationsinfrastruktur med flera federationskontexter under gemensam styrning.

...

I följande avsnitt analyseras därför konsekvenserna av de olika modellerna för Ena och dess aktörer – med fokus på tillitshantering, federationsinfrastrukturens funktion och förutsättningarna för digital samverkan.

Rekommendation för Ena federationsinfrastruktur

...

Alternativ 2 – Initialt två federationskontexter: nationell identitet svensk e-legitimering samt organisationsöverskridande identitet och behörighet
I detta alternativ etableras två separata men interoperabla federationskontexter under gemensam nationell styrning.
Det första federationskontextet omfattar svensk e-legitimering och identitetsintyg, med tillitsnivåer och regelverk enligt eIDAS och nationella krav.
Det andra omfattar organisationsöverskridande identitet- och behörighetshantering, med fokus på behörighetsintyg, attribut och tillitsmärken mellan organisationer.
De båda kontexterna delar teknisk infrastruktur, gemensamma format och verifieringsmekanismer men kan tillämpa olika tillitsmodeller och juridiska krav. Denna modell ger större flexibilitet och gör det möjligt att särskilt hantera sektorsövergripande samverkan utan att påverka befintlig e-legitimationsfederation.

...

Anslutning till, styrning av och samverkan med hjälp av federationsinfrastrukturen

...

för att möjliggöra sina kunder att etablera samverkan med aktörer inom olika federationskontexter

För att helheten ska fungera krävs att interoperabilitet bevaras både inom den tekniska federationsinfrastrukturen och mellan olika federationskontexter.

...